Hur har vi det med jämställdheten?

Jag tänker på jämställdhet. Sitter på tåget till Stockholm och veckans andra deltagande i ett panelsamtal om jämställdhet inom musiklivet. Det första ägde rum tisdags då Högskolan för scen och musik presentade rapporten om det treåriga projektet Musik och genus. Idag ska jag medverka i Statens musikverks konferens Musikliv i balans.

I huvudet klingar fragment av Sjostakovitjs sjunde symfoni, Leningradsymfonin. Göteborgs Symfoniker har framfört den två kvällar denna vecka. Fantastisk musik i en grandios tolkning av Leif Segerstam, som valde att inleda programmet med fyra minuter Sibelius: Andante Festivo.

Musikerna spelade hjärtat ur kroppen. I båda verken. Intensiteten var stundtals så stark och djup att jag tyckte mig förnimma hur rymden sjöng med. Ungefär som när man i tiogradig kyla njuter ett praktfullt norrsken, som ju både syns och hörs. Jag har sagt det hundratals gånger, men det tål att upprepas: Göteborgs Symfoniker är en mycket bra orkester. Faktiskt en av de främsta.

Men, undrar vän av ordning (eller åtminstone ledarna för veckans panelsamtal), hur har ni det med jämställdheten. Jotack, svarar jag. Ganska bra.

Symfoniorkestrarna brukar placeras i strykklass när jämställdheten inom musiklivet förs på tal. Och visst är kvinnorna underrepresenterade på dirigentpulten och repertoarlistorna, inte tu tal om det. Men helt under isen är orkestrarna inte. Vi jobbar intensivt med frågan.

Jämställdhetsarbetet inom Göteborgs Symfoniker har en yttre och en inre arena. På den inre ligger fokus bland annat på rekryteringsprocesser, representation i beslutande organ, förankringsprocesser och den enskilde medarbetarens möjlighet att påverka sin egen situation och verksamheten i stort.

Det yttre jämställdhetsarbetet handlar om vilka som framträder på podiet och vilken musik vi framför. I tisdagens panelsamtal berättade jag om hur vi arbetar med att öka andelen kvinnor på dirigentpulten. Oförsiktigt nog nämnde jag kvalitetsaspekten och fick på pälsen. Kvalitet är ju ofta ett svepskäl för att smita undan ansvar. Smita är dock det sista jag vill, så jag tar nu tillfället i akt att förklara mig.

Göteborgs Symfoniker rekryterar dirigenter internationellt. Vi har självklart ansvar för att också lyfta fram svenska dirigenter och vi jobbar metodiskt med att öka antalet kvinnor på dirigentpulten.

Att hitta lämpliga dirigenter är en grannlaga uppgift, eftersom dirigenten är den enskilt viktigaste faktorn för en orkesters framgångar. De enskilda musikerna och deras förmåga att spela tillsammans har förstås avgörande betydelse, men det behövs en sammanhållande kraft för att dessa hundra personer ska kunna samordna sig i teknik och känsla.

Kraven vi ställer på en dirigent är många och komplexa. Hen ska ha tillräckliga tekniska färdigheter (slagteknik, kunna partituret, höra vad som händer i orkestern, repetitionsteknik) och vara kommunikativ nog att kunna lyssna av orkestern och samtidigt förmedla sina egna och tonsättarens idéer samt musikens kontext.

Dirigenten måste också ha en utstrålning som ger mandat att leda, och kunna ge energi, inge trygghet och inspirera till det där extra lyftet på konserten. Dessutom måste hen ha en trovärdig musikalisk idé, ha något att berätta, utifrån en allmän musikkunskap och djup kännedom om verket, tonsättaren och den tid musiken speglar.

Till allt detta kommer att kemin mellan orkester och dirigent måste stämma. De måste helt enkelt bli glada i varandra, människorna på podiet.

Det är således mycket som ska stämma om äkta samspel ska uppstå och det finns förstås lika många uppfattningar om hur en dirigent ska vara, som det finns musiker i orkestern. Många har jobbat väldigt länge och har själva djup kunskap, vilket skärper kraven ytterligare. Under tjugo år hinner en musiker träffa cirka 600 dirigenter. Det är klart att de blir kräsna.

En liknelse skulle kunna vara föredragshållare. De flesta av oss går på kurs ibland. Om man inte helt byter inriktning infinner sig så småningom en mättnad, man tycker sig ha hört det mesta förut. Och ju mer man lär sig, desto mindre benägen blir man att med vidöppet sinne ta in det som sägs.

Gör nu tankeexperimentet att du ändå måste gå föreläsning två-tre dagar i veckan, fyrtio veckor om året, och att det förväntas att du ska följa de instruktioner du får till punkt och pricka. Inte konstigt alls om det då krävs allt bättre föredragshållare för att du ska bli inspirerad.

Ungefär så är det för orkesterns musiker och det är mot den bakgrunden vi ska finna dirigenter som kan ge dem inspiration nog att prestera på högsta nivå vecka efter vecka. En grannlaga uppgift, som sagt.

För att klara den samlar vi in så mycket kunskap som möjligt – vad orkestern har för uppfattning om dirigenten, vilka orkestrar hen jobbar med, hur karriären utvecklar sig etc. Vi träffar agenturer för att diskutera dirigenter och vi reser till konserthus i hela Europa för att själva höra resultatet av dirigenternas arbete.

Min bedömning är att 25 procent kvinnor på dirigentpulten, tio per säsong, är ett realistiskt mål. För att nå dit letar vi aktivt över hela världen och ställer alltid frågan då vi talar med agenturer. I början förstod de inte vad vi menade. Kvinnor, varför? Nu har det blivit lite fart. Alltfler agenturer tipsar om kvinnor som dirigerar och vissa letar själva aktivt upp talanger som de knyter till sig.

Ändå är detta en fördändring som tar lång tid. Det räcker ju inte med att vara kvinna, hon måste också uppfylla kraven jag nämnde ovan. Och detta på en nivå som matchar en av Europas främsta orkestrar. Än så länge är det få som tar sig igenom nålsögat och de är ofta hårt bokade. Därför har vi lagt ribban lite lägre för kommande år och satsar på att sex av de dirigenter vi anlitar under säsongen ska vara kvinnor.

När jag skriver klart min blogg är panelsamtalet i Stockholm passerat. Jag fick på pälsen där också. Musiklivet gillar att skälla på symfoniorkestrarna, särskilt när det gäller jämställdhet. Viss kritik är befogad, men mycket är också helt ogrundat. Orkesterinstitutionerna är stadda i snabb och kraftfull förändring, men det vill inte alla se. Varför det är så kan jag reda ut en annan gång.

Trevlig helg!

Helena Wessman 2012-05-11

Kommentarer inaktiverade.