Min avsikt var att skriva något djupsinnigt i denna årets sista blogg. Men huvudet är tomt. Varje försök att komma i stämning hindras av det faktum att jag ännu en gång sitter på ett tåg som är försenat. Jag vet redan nu att bytet i Katrineholm inte kommer att fungera och grunnar på hur sen fredagskvällen måste bli innan jag är hemma.

Efter snart fyra års veckopendlande mellan Västerås och Göteborg är jag djupt förankrad i den svenska SJ-gnällar-traditionen. De sammantagna förseningarna kan räknas i veckor, tidtabellen blir stadigt sämre och komforten på vissa tåg är under all kritik. Kort sagt är det hopplöst att åka tåg och jag kan med fog påstå att SJ misslyckas med sitt uppdrag. I alla fall vintertid. Det vet alla och information är därmed tämligen ovidkommande.

Intressant däremot att fundera på varför SJ fungerar som det gör. Det är knappast så enkelt som att SJ är ”en usel organisation” som en partiledare sade i en riksdagsdebatt i veckan. Förvisso brister det emellanåt i samordning och krisberedskap, men personalen gör så gott den kan och ledningens åtgärdslistor är långa. Fast det hjälper föga när de rätta förutsättningarna saknas.

SJ är en i raden av offentliga verksamheter som dignar under begreppet ”utveckling inom befintlig ram”. Eller ännu värre: ”Effektivisering genom utebliven kompensation för kostnadsökningar.” Säkert fanns det fog för ett sådant tänkande för 15-20 år sedan då det fortfarande fanns luft i systemet, men nu är det värmevattnet vi tömmer ut.

SJ har idag i stort sett så många tåg som det finns linjer. Det medför att ett enda havererat lok ger återverkningar på trafiken i hela landet. För Trafikverkets del är det tågbanorna som är för få. Det är så trångt på spåren att stopp i en växel kan hindra trafiken i en hel landsända. Sålunda skördar vi frukten av decenniers underlåtenhet att investera och underhålla den offentligfinansierade infrastrukturen.

Likadant är det för den kulturinstitutioner. Underlåtenheten stavas i detta fall otillräcklig kompensation för löneökningar. I snart femton år har vi slimmat och effektiviserat, men till sist kokar det ner till vilket antal konstnärer det går åt för att framföra en symfoni eller en teaterpjäs. Därvidlag kan vi inte jobba smartare, bara sänka kvaliteten. Och det tror jag inte är vad politiken har tänkt sig.

Jag menar att vi nu på allvar måste diskutera vilka samhällsfunktioner vi antingen ska undanta effektiviseringskrav, eller skala ned förväntningarna på. Om vi vill undvika tågkaos varje vinter måste vi vara beredda att satsa på nyinvesteringar hos SJ och Trafikverket. Och om vi vill ha ett livaktigt kulturliv måste vi erkänna det faktum att också konstnärer kostar och kompensera institutionerna för de årliga löneuppräkningarna.

Men allt är inte dystert. För Symfonikernas del kom ett glädjebesked i veckan när vår ägare Västra Götalandsregionen beslutade om ett tilläggsanslag. Politikerna visade med detta att de tror på vår verksamhet och har med sitt beslut undanröjt den omedelbara krisen för 2011. Det gör mig glad och lättad och lägger en fin grund för fortsatta samtal kring vad ägaren vill med sin orkester. Tack för det!

Tåget närmar sig Katrineholm och nya anslutningar har annonserats ut. Priset för dagens försening blir en timme fredagskväll. Våra kära symfoniker viger kvällen åt Vara konserthus och höstsäsongens sista konsert. Administrationen jobbar några dagar nästa vecka och sedan sänker sig julefriden över Göteborgs Konserthus.

Med varma hälsningar!
/ Helena Wessman