Det är lördag morgon och i huvudet ringer Joakim Svenhedens fantastiska solon i Ein Heldenleben av Richard Strauss. Joakim gästade igår Göteborgs Konserthus tillsammans med sina kollegor i Kungliga Filharmonikerna från Stockholm. Den finske stjärnpianisten Olli Mustonen var solist och det hela leddes av chefdirigenten Sakari Oramo.

Filharmonikernas konsert ingår i vårt mångåriga utbyte där systerorkestrarna gästar varandras konserthus en gång om året. Göteborgs Symfonikers nästa visit i Stockholm äger rum i maj, också då med Strauss på programmet; Tod und Verklärung. År 2014 är Strauss-året framför andra. Vi firar att det är 150 år sedan tonsättaren föddes.

Någon orkesterkonsert med Göteborgs Symfoniker blir det inte denna vecka, men väl en mängd framträdanden med mindre ensembler. Vi har haft kammarmusikvecka med fritt svängrum för göteborgarnas symfoniker att själv tolka musiken, utan ledsagning av en dirigent. Konserthuset sjuder av skaparlust. Konserter ges på olika platser i regionen. Idag exempelvis i Uddevalla och Alingsås.

Stark lust har också präglat Sportlovsorkesterns arbete under veckan. Unga musikanter har återigen samlats i vårt hus för att spela symfoniorkester med Göteborgs Symfonikers violinist Thord Svedlund som dirigent och ett tiotal av hans kollegor som coacher. Det är härligt att se den ömsesidiga glädjen hos ungdomarna och deras professionella förebilder. Idag kl 15.00 blir det konsert. Missa den inte!

Under en intervju igår morse fick jag frågan hur det står till med det svenska musiklivet. Jag svarade snabbt att det är både dystert och optimistiskt – och fortsatte sedan resonemanget i tanken resten av dagen. För det är en frågeställning med många bottnar.

Om vi ser till utbud, kvalitet och publikintresse mår det svenska musiklivet bättre än någonsin. Vårt lilla land kan stoltsera med världsartister inom alla genrer och våra orkestrar, ensembler och grupper håller generellt en mycket hög nivå. Kreativiteten blomstrar och utvecklingstakten är stark både hos institutionerna och inom det fria musiklivet.

Samtidigt blir förhållandena inom musiklivet allt tuffare. Många institutioner står vid ruinens brant efter åratals urholkning av anslagen genom att uppräkningarna konstant är mindre än kostnadsökningarna. För att hålla verksamheten igång tvingas institutionscheferna att antingen tumma på kvaliteten, smalna av utbudet eller minska personalstyrkan. Vilket alternativ de än väljer går beslutet i förlängningen ut över frilansmusikerna, som får allt svårare att försörja sig.

När det gäller frilansarna är a-kassan inte längre till någon hjälp. Tidigare kunde musiker stämpla mellan speljobben, men nu måste de aktivt söka andra slags arbeten för att få understöd. Just för konstnärliga yrken fungerar detta dåligt, eftersom professionen kräver ständig färdighetsträning. En musiker måste öva fokuserat flera timmar varje dag och behöver som frilans lägga tid både på att utveckla programkoncept och att administrera sin tillvaro. Det går inte om man samtidigt ska jobba med något helt annat.

Lösningen på detta dilemma finns hos inom Musik-, Teater och Dansallianserna, den så kallade tredje anställningsformen. Genom allianserna får scenkonstnärer en tryggad tillvaro med lön istället för a-kassa mellan frilansjobben. Då de får ett jobb tar de tjänstledigt från alliansen och förlänger med varje tjänstledighet sin anställning. Under löneperioderna erbjuds konstnärerna fortbildning och stöd för att utveckla sina program- och projektidéer. Denna ordning är mycket gynnsam både för kulturlivets utveckling och scenkonstnärerna. Tyvärr är det en möjlighet som kommer alltför få till del.

Om nu förhållandena är så tuffa kan man ställa sig frågan varför de fortsätter, frilansarna och institutionerna. Eller som en rikspolitiker uttryckte det häromåret: ”Hur ska vi kunna tro på era larmrapporter när ni hela tiden skapar mer för mindre pengar?”

Svaret ligger i konstens nästan tvingande kraft. Den som har fått gåvan att uttrycka sig konstnärligt och har den envishet som krävs för att lyfta sin begåvning till professionell nivå blir fast och vill bara hålla på och hålla på.

Visst händer det att musiker, skådespelare och andra konstnärer byter bana – jag har själv gjort det – men det sker inte i första taget.

Detsamma gäller institutionscheferna. Till nästan vilket pris som helst vill de nå ut med sin konstart och eftersom kontakten med konsten befrämjar kreativitet trollar alla med knäna och lyckas både med utbud och utveckling trots att det egentligen inte skulle gå.

I det korta perspektivet är det positivt. Kulturlivet är konkurrensutsatt och alla tvingas öka sin produktivitet. Men på lång sikt riskerar vi att bryta ned och tunna ut vårt för demokratin så viktiga kulturliv. För konst tar tid.

De där textraderna eller den musikaliska tolkningen som får mottagaren, publiken att stanna upp och reflektera är något som har fått mogna i en människa under lång tid. Och för att detta konstnärliga uttryck ska nå publiken på ett bra sätt krävs skicklighet och lugn också i produktionsarbetet bakom scenen.

Därför vill jag i dessa valtider mana våra politiker till en fördjupad diskussion om förhållandena inom kulturlivet. Nästan alla partier säger att de vill förbättra villkoren för kulturutövarna, konstnärerna, men få har något konkret att komma med.

Jag har tre förslag: Stoppa urholkningen av institutionernas anslag, kompensera varje år för kostnadsökningarna. Stärk Musik-, Teater- och Dansallianserna, så att minst dubbelt så många scenkonstnärer kan få anställning. Återinför konstnärslönerna så att exempelvis tonsättare, författare och bildkonstnärer får det lugn ur vilket den geniala konsten växer fram.

/Helena Wessman