Ännu en trött fredagsmorgon. Efter två konsertkvällar är sömnunderskottet stort och hjärnan trög. Men kroppen sjunger av veckans musikupplevelser.

Jag är en mycket morgontidig person. Vaknar vid fem, går upp före sex och börjar oftast arbeta vid sjutiden. Så har det alltid varit. Dygnsrytmen är det mest bestående i min personlighet – på gott och ont.

Musikvärlden har en helt annan rytm. Konserter börjar sällan före 19.30 och pågår oftast ett par timmar. Eftersom varje framträdande fordrar fullt energipåslag är adrenalinnivån hög då musikerna kliver av podiet. Det tar tid att varva ner, så timmen blir ofta sen innan alla har pratat av sig och dirigenten fått sin middag.

För en utomstående kan det eviga middagsätandet med veckans dirigent och solist säkert te sig överdrivet. Måste vi fjäska så? Kan de inte bara gå hem och lägga sig? Eller klara sig på egen hand?

Jovisst, så skulle det kunna vara, men då skulle vi mista en viktig del av kontakten. Musikvärlden bygger, som alla andra branscher, på relationer. Kontakten mellan dirigent och musiker är den mest uppenbara, men för att det ska fungera behövs ett tätt utbyte också mellan dirigent och ledning. Dialogen pågår hela veckan. Jag och kollegorna i den konstnärliga ledningen hälsar maestron välkommen måndag morgon, tittar till honom i pauserna och anordnar kanske ett mer formellt möte under de dagar repetitionsarbetet pågår. Innan konserterna gör vi en kort avstämning och någon av kvällarna äter vi middag tillsammans.

Dirigentmiddagarna fyller framförallt en social funktion, men kan också bli mycket kreativa. Efter konserten kan dirigenten (och solisten för den delen) släppa fram alla associationer som med nödvändighet har varit blockerade av det stora fokus som ett framträdande kräver. Många enastående programidéer har fötts över en sen entrecote.

Det sena umgänget är således både nödvändigt och trevligt, men det kraschar obönhörligen med min djupt rotade dygnsrytm. Jag vaknar ju fem oavsett när jag lägger mig. Ridå? Nej, faktiskt inte.

Som jag skrev inledningsvis är jag alltid mycket trött fredag morgon och de flesta blogginläggen skrivs med ögonen lätt i kors, men förunderligt nog går jag inte under. Trots att sju timmars sömn lär vara minimum.

Min hemsnickrade teori är att jag klarar mig tack vare musiken. Visserligen har jag väldigt bra kondition (man måste jympa ofta om man ska orka vara VD) och ett relativt litet sömnbehov, men det kan inte vara hela sanningen. Jag har varit betydligt tröttare under andra perioder i livet fast jag varit lika vältränad och sovit mer. Jag tror att min relativa pigghet beror på musiken.

Varje vecka har jag förmånen att avnjuta minst två konserter med Göteborgs Symfoniker. Arbetsdagen har ofta varit både lång och intensiv, så jag brukar känna mig rätt mörbultad då jag sjunker ned i min röda stol och lyckas inte alltid samla mitt lyssnande direkt. Men efter hand vaknar jag till och då jag möter musikerna bakom scenen efteråt är min adrenalinnivå nästan lika hög som deras.

När hjärnan som vanligt börjar jobba tidigt följande morgon sker det många gånger till ackompanjemang av en melodislinga från gårdagens konsert. Ibland riktigt bultar kroppen av musik – som när Symfonikerna och Dudamel hade framfört Våroffer förra våren – och med musik i kroppen blir jag en humla. Jag flyger fast vingarna egentligen inte bär.

Detta är förstås min högst personliga upplevelse av hur musiken tar mig genom vardagen, men jag tror att jag delar den med många. Varför skulle annars konsertsalen fyllas vecka efter vecka?

Hos konsertpubliken och de som arbetar professionellt inom branschen finns en visshet om att det är viktigt ha tillgång till levande musik, utan att det riktigt kan bevisas. Gunnar Bjursell vid Göteborgs universitet vill råda bot på detta och har startat det omfattande projektet Kultur och hälsa, som genom forskning ska påvisa kopplingen mellan välmående och kulturupplevelser. Om han vill kan jag ställa upp som forskningsobjekt, som en av musikvärldens många humlor.

/Helena Wessman