Det engelska kulturlivet både inspirerar och skrämmer. Efter två dagars utbytesresa i NewcastleGateshead är jag lika imponerad som alltid, men också bekymrad. Hur många kulturinstitutioner finns kvar i England om fem år?
NewcastleGateshead är två städer i norra England som för drygt tio år sedan beslutade att i industrikollapsens spår skapa ett gemensamt varumärke och bygga sig ur krisen. Sedan dess har man, var för sig och tillsammans, satsat miljarder på turism och nya kulturinstitutioner. Den institution jag just har låtit mig imponeras av är The Sage Gateshead, ett futuristiskt konserthus invid floden Tyne.
Byggnaden är enorm. Tre fristående konsertsalar med 1 700, 400 respektive 150 platser, ett undervisningscenter med alltifrån stora orkestersalar till studios för enskild undervisning och – inte minst – en magnifik foajé med kafé, biljettkontor, presentshop och bibliotek. Och över alltihop ett böljande tak av putsat stål som reflekterar himlens alla nyanser. På avstånd likt något slags urtidsdjur, strandat bland klossar av tegel som kastats ut på stranden.
Projektets upprinnelse var behovet av en ny hemvist för Newcastles kammarorkester, Northern Sinfonia, som tidigare framträdde på en gammal teater. Efter de sedvanliga decenniernas seghet (de flesta nya konserthus har samma historia) fick processen ordentlig fart i slutet av 1990-talet. Northern Sinfonia slogs ihop med främjarorganisationen Folkworks och Anthony Sargent, med ett förflutet inom BBC och vid konserthuskomplexet South Bank Centre i London, rekryterades som chef.
Under mer än ett år bara pratade man för att komma fram till vad man ville göra, sedan gick det fort. Huset började byggas och det väldiga programmet för Learning & Participation (lärande och delaktighet) tog form. Idag bedriver man en verksamhet ”riktad till människor i alla åldrar och med olika bakgrund med möjlighet att framträda, lyssna, lära och vara delaktig i all slags musik”. Konsertutbudet bjuder på alla genrer, med Northern Sinfonia i centrum för den klassiska musiken, och undervisnings- och delaktighetsprogrammet lockar cirka 5.000 personer veckan.
Undervisnings- och delaktighetsprogrammet är verksamt över hela regionen och involverar cirka 100 musiker som lärare och inspiratörer. Deltagarna finns verkligen inom alla åldersgrupper, från två-åringar till pensionärer, och kommer från hela regionen. The Sage Gateshead bedriver undervisning också utanför konserthuset, vilket innebär ytterligare några tusen deltagare per vecka. Dessutom är organisationen huvudman för ett nationellt körprojekt, som når ut till 95 procent av landets lågstadieskolor.
Det skrämmande är Englands ekonomiska situation. Inför säsongen 2011/2012 har de statliga kulturanslagen minskats med tio procent och för de följande säsongerna får samtliga kulturinstitutioner söka sina bidrag på nytt. Avsikten är att öppna systemet för nya aktörer, samtidigt som kulturbudgeten krymps totalt sett. Färre kommer att få anslag, men de som blir kvar i systemet ska få det bättre. En liknande utveckling är att vänta när det gäller de lokala bidragen till kultur. Ett väl brutalt sätt att åstadkomma förnyelse och tvinga fram privata finansieringsalternativ, tycker jag.
Då är det betryggande att höra ordföranden i Västra Götalandsregionens kulturnämnd, Annelie Stark, slå fast att i Sverige har vi ett helt annat system. Visserligen vill även svenska politiker öka den privata finansieringen av kulturlivet, men det offentliga måste stå för infrastrukturen, sade hon under min resas andra programpunkt, en paneldiskussion om entreprenörskap inom kulturen. Jag deltog i samtalet som en av tre svenska talare.
Om konstnärligt entreprenörskap skulle jag kunna skriva mycket, men det får anstå till något annat blogginlägg.
Min resa var en del av ett större kulturutbyte mellan Västra Götalandsregionen och Newcastle och banade väg för fortsatt samverkan mellan Göteborgs Symfoniker och Northern Sinfonia.
Utöver avstickaren till England har min vecka bland annat rymt en personalkonferens med intressanta diskussioner om vår vision, presentation av Johan Nordin som tillträder som orkesterchef den 16 maj och diverse möten.
Nu är det torsdag kväll och jag sitter på Arlanda i väntan på kvällsflyget till Gotland. Det grämer mig att jag missar veckans konserter med Göteborgs Symfoniker (vår egen Marja Inkinen Engström är violinsolist tillsammans med dirigenten och violasten Brett Dean), men denna gång väger tre dagars ö-liv ihop med maken tyngre. Man kan inte leva på musik allena – det behövs lite kärlek också.
/Helena Wessman