Det är fredag morgon, den 7 januari 2011, och i mitt inre genljuder en svepande vals. Göteborgs Symfoniker vigde trettonhelgen åt ett glittrigt och sprudlande wienerprogram och upplevelsen av musiken och publikens påtagliga glädje dröjer sig kvar. Särskilt igår uppstod en tät kontakt mellan podium och salong och när publiken till sist fick möjlighet att klappa i takt riktigt bubblade det av kollektiv fröjd. Rörd till tårar fick jag än en gång anledning att reflektera över vårt behov av gemensamma upplevelser och hur viktigt det är att publiken görs delaktig i skapandet.
Under mina snart sjutton år som kulturadministratör har jag besökt otaliga konserter och föreställningar ”i yrket”. Det är förstås viktigt att följa verksamheten och då jag var anställd vid Västmanlandsmusiken (som har länsmusik, sinfonietta och konserthus) kunde det blir både fem och sju olika program i veckan. Nu är det framförallt Göteborgs Symfoniker som förgyller min vardag och jag brukar lyssna till ett par av de två till fyra konserter som de ger med varje program.
Vår uppgift vid Västmanlandsmusiken var, precis som för Göteborgs Symfoniker AB, att erbjuda konstnärliga upplevelser av hög kvalitet och vi diskuterade ofta vari denna kvalitet består. Varje gång landade vi i att den viktigaste faktorn, utöver den rent tekniska skickligheten, är artisternas förmåga att kommunicera med publiken. Också det är förstås en färdighet som kan övas upp, men man kan aldrig riktigt veta när den där extra gnistan ska uppstå eftersom den kommer ur mötet med publiken. Således blir åhörarnas reaktion en del av den konstnärliga kvaliteten och därför är det viktigt att artisten vågar släppa in dem i skapandeprocessen.
Jag har själv stått på scen som musiker många gånger och vet att det krävs mod att blotta sig så att publiken bildligt talat kan röra vid ens hjärta. Ibland gör man det omedvetet. Min starkaste upplevelse som musiker är när jag ansatt av feber och lunginflammation framträdde som solist vid en konsert i Sätra brunns kyrka. Jag blundade och kämpade mest med den tekniska svårighet det innebär att spela trombon med reducerad lungkapacitet och blev mycket förvånad över att mötas av en publik i tårar då jag öppnade ögonen. Under alla mina år som musiker försökte jag sedan komma åt den där avskalade nakenheten i en längtan att åter beröra publiken så djupt.
Att välja ut särskilt starka upplevelser som publik är vanskligt, i synnerhet nu när Göteborgs Symfonikers kvalitet gör beröringen högfrekvent, men jag vill ändå bjuda på några exempel.
Först en konsert i Arboga med folkmusikgruppen Frifot (Lena Willemark, Per Gudmundson och Ale Möller). De är oerhört skickliga musiker och kan spela allt de önskar, men för ett kort ögonblick svajade uppmärksamheten och de gled isär. Det rätade snabbt upp sig, men de vände sig mot publiken alla tre och log i samförstånd över att vi alla noterat misstaget. Då slog Gnistan ner i konsertsalen och stämningen blev elektrisk. Jag får fortfarande gåshud då jag tänker på det.
En annan gång var en trött fredagskväll då jag kört genom skogarna i regn och blåst till Skinnskatteberg för att lyssna på en kammarensemble (jag minns dessvärre inte vilken). Där var det publiken som fick luften att spraka. Konserten gavs på Galleri Astley, inrymt i ett gammalt sädesmagasin, och då jag kom var lokalen redan fylld av förväntansfulla människor. Värmen i den inledande applåden var så stark att artisterna inte kunde annat än lyckas. Under konsertens gång växte en dialog fram med kommentarer från både musiker och åhörare. En omtumlande upplevelse, minst sagt.
Mitt tredje exempel får bli det som skedde i Göteborgs Konserthus igår eftermiddag. Som så ofta när ett program spelas för andra gången tog orkester och dirigent ut svängarna rejält och gav den gamla dansmusiken ett särdeles schwung. Ola Rudner, som både dirigerade och var violinsolist, gav korta presentationer och fångade efter hand in publiken i en dialog med hummanden och skratt som svar på hans kommentarer. Paret framför mig gungade med i nästan varje stycke och vände sig ofta till sina vänner i stolarna bredvid och log lyckligt. Liknande rörelser uppstod så småningom på hela parketten. När möjligheten till taktfasta handklappningar till sist bjöds formligen exploderade salen i ett stort glädjefyrverkeri. Sådant lever man länge på.
Tack!
Helena Wessman