Våra värderingar sitter i språket. Därför är det viktigt att ge akt på hur man själv uttrycker sig och att ha mod att reagera på det andra säger. Som det står på Gotlandsfärjornas TV-skärmar: ”Du är del av någon annans upplevelse. Visa hänsyn.”

Men orden är många och ingen vill vara språkpolis, vilket jag gissar är en av anledningarna till att våra kollektiva värderingar ganska snabbt kan förskjutas utan att vi riktigt märker det. För det finns de som medvetet nyttjar språket i opinionsbildningen.

Jag tänker till exempel på den allmer utbredda vanan att tala om bidrag till kulturlivet. Några säger det medvetet, andra hänger oreflekterat på. Resultatet blir att en viktig samhällsfunktion reduceras till ”det där extra” som vi kan klara oss utan.

Notera skillnaden: Den som får bidrag gör något på eget initiativ, medan den som tar emot anslag har ålagts en uppgift.

Svenska kulturinstitutioner har i uppdrag att ge medborgarna tillgång till professionellt skapad konst. Prioriterade mål är att nå nya publikgrupper, att särskilt värna om barn och unga och att verka för ökad jämställdhet och jämlikhet.

Uppgiften för det så kallade fria kulturlivet är inte tydligt uttalad, men sedan 1970-talet finns politisk samsyn kring konstens betydelse för demokratin och det öppna samhället. I de nationella målen för kulturpolitiken sägs bland annat att staten ska arbeta för ”att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum”.

Institutionsuppdragens genomförande finansieras dels med allmänna medel, dels med intäkter från biljettförsäljning, sponsring och annat. De allmänna medlen tilldelas oss efter specifika ansökningar och som en del av huvudmännens ordinarie budgetprocesser.

Finansieringen av det fria kulturlivet sker med en likartad mix av offentligt och privat. De svenska hushållen medverkar genom att köpa biljetter, böcker och tavlor etc. Allmänna medel skjuts till både genom tilldelning till enskilda konstnärer och i form av till exempel arrangörsstöd, författarpeng vid boklån och avgifter till upphovsrättsliga organ som STIM och SAMI.

Om de offentliga medlen kallas bidrag blir signalen att kulturinstitutionerna talar i egen sak då de argumenterar för verksamhetens finansiering och att de fria konstnärerna behöver samhällets stöd på grund av bristande försörjningsförmåga. Och så finner sig plötsligt kulturlivets aktörer stående med mössan i hand, vädjande om möjlighet att fylla sin funktion, vilket i sin tur lämnar fältet fritt för dem som vill skära bort denna ”olönsamma” del av samhällskroppen.

Kulturivrare, förenen eder. Vårda språket. Tala om kulturlivets finansiering utifrån den gemensamma överenskommelsen om att konst är en oundgänglig del av ett demokratiskt och öppet samhället. Säg anslag, inte bidrag.

Det är fredag eftermiddag och min brokiga vecka är snart slut. För Göteborgs Symfoniker återstår ett framförande av veckans program. Patrik Ringborg dirigerar och som solister har vi anlitat hovsångerskan Katarina Dalayman, sopran, och mezzosopranen Astrid Robillard. Medverkar gör också en damkör ur Göteborgs Symfoniska kör.

Imorgon framträder några av våra musiker i vänföreningens kammarserie Fikastråket och på kvällen firas det persiska nyåret med en föreställning som vi arrangerar i samarbete med Kulturföreningen Zetin, ABF och Riksteatern. På söndag blir det mer kammarmusik då Vertavokvartetten spelar Mozart och Smetana i vår kammarserie.

Trevlig helg!

Helena Wessman 22 mars 2013