Upptäcktsfärder i mänsklig logik

Intresset för och kärleken till människor är en av mina starkaste drivkrafter.

Jag har hela livet varit nyfiken på vad som får oss att tänka som vi gör och på det som sker då vi kommer samman. För det mesta tillför upptäcksfärderna i den mänskliga logiken ny energi och ökar min förståelse inför också ganska skruvade resonemang och händelsekedjor. Men det händer ibland att jag hamnar i samtal som tär på kraft och empati.

Det inträffade i veckan då jag i ett möte fann mig snärjd av grabbiga kommentarer och en förminskande attityd. Jag må vara VD, men är inte immun mot härskartekniker för det. Även om jag numera ser exakt vad som sker är det svårt att sätta stopp när det drabbar mig själv. Då blir jag oändligt trött och får lust att gå därifrån.

Jag tror att många i min omgivning uppfattar mig som en person som seglat i medvind större delen av livet. Det är delvis sant. Min uppväxt var gynnsam och kombinationen av hårt eget arbete och vänliga människor som velat hjälpa har öppnat många dörrar. Men jag har också mött kraftigt motstånd, både på grund av min personlighet och för att jag är kvinna.

Att bemöta genusrelaterat motstånd är svårt, eftersom konfrontationer av sådant slag riskerar att gå så djupt att relationen skadas för alltid. Och det kan jag som företrädare för organisation och medarbetare sällan kosta på mig. Bättre då att vara smidig och använda sin makt till att förändra destruktiva strukturer inifrån.

Det gäller både sådana strukturer som drabbar på ett individuellt plan och de som håller hela samhällsfunktioner tillbaka. Till exempel den maktordning där mjuka frågor som kultur, vård och skola per definition är underordnade spörsmål som teknik, logistik och ekonomisk tillväxt. En ordning jag tycker är helt fel. För om inte de mjuka värdena får plats, vad ska vi då leva för? Och hur ska vi leva?

Dessvärre tycker jag mig se att precis som jag som kvinna kan känna mig snärjd av grabbigt förminskande, låter sig kulturlivet kuvas av den ekonomistiska synen på vår sektor. Alltför lätt begränsar vi oss till att tala om den egna verksamhetens problem istället för om kulturlivets betydelse för samhället i stort.

Ett exempel är det visionsarbete som pågår inom Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK). Jag deltog i ett av visionsseminarierna tidigare i veckan och upprördes över hur liten tilltro man har till sin förmåga att påverka utom det egna fältet.

Bland alla mjuka frågor med låg status ligger villkoren för verksamheter riktade till barn och ungdom lägst. För kulturskolorna märks det tydligt genom kronisk resursbrist och ständiga nedläggningshot.

Detta trots att över 500.000 barn varje vecka kommer i kontakt med kulturskolans pedagoger. Detta trots att kulturskolan varje vecka ger en halv miljon barn möjlighet utveckla sin kreativitet, disciplin och problemlösningsförmåga i stark gemenskap med andra barn. Detta trots att hundratusentals barn genom kulturskolan får kraft att tänka fritt.

Jag tycker att SMoK ska sträcka på ryggen och stolt visionera utifrån sin position som ett starkt fundament för den svenska demokratin. Inte nöja sig med mindre än en vision för hela samhället.

Jag tycker att SMoK ska säga saker som att år 2030 ska Sverige vara ett land där alla barn ges möjlighet att nå sin fulla potential genom lika mycket träning i estetiska ämnen som i de traditionella kunskapsämnena. Och att år 2030 ska Sverige ha världens mest kreativa befolkning tack vare att alla, verkligen alla barn ges tillträde till kulturskolan.

Jag tycker att alla kulturverksamheter ska göra likadant. Sticka ut hakan och ta plats. Våra verksamheter har avgörande betydelse för hela samhällets utveckling. Det måste framgå av våra visioner.

SMoK-konferensen avhölls i Visby, vilket gav mig 24 kontemplativa timmar på hemön. Nära möten inom familjen och solig strandjogging gav mig energi och lust att fortsätta kampen för både kvinnor och kultur. Vi ses väl på barrikaderna!

Helena Wessman 15 mars 2013

Kommentarer inaktiverade.