Bussen ilar fram i den täta trafiken. Det venezolanska landskapet är bergigt och frodigt grönskande. Kåkstäderna avlöser varandra. Ute är det varmt och soligt, men inne i bussen har vi bylsat på oss till skydd mot luftkonditioneringens isande pustar. Vi är på väg till Barquisimeto och den nucleo (musikskola) där Gustavo Dudamel fick sin första musikundervisning.

”Vi” är i detta fall tjugo personer med engagemang i den svenska grenen av El Sistema. Under sju intensiva dagar ges vi inblick i El Sistemas urversion. Det är från Venezuela den numera globalt spridda undervisningsmodellen kommer.

Med på resan är företrädare för El Sistema i Göteborg, Malmö, Stockholm, Södertälje och Umeå. Tre orkestrar är representerade – Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester – liksom Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Researrangör och finansiär är stiftelsen El Sistema, som verkar för utveckling av El Sistema i Sverige och dess internationella kopplingar.

För att uttrycka det enkelt är El Sistema undervisning där musiken används som verktyg för att ge barn möjlighet att uppnå sin fulla potential. Rörelsen startades i Venezuela på 1970-talet av dirigenten och ekonomen José Antonio Abreu och sprids nu snabbt över världen.

Till Sverige kom El Sistema genom Gustavo Dudamel under hans tid som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. På Dudamels initiativ gav orkestern i april 2009 en konsert i Hammarkullen. Där fanns Camilla Sarner, då chef för Angereds kulturkola. Hon bad Dudamel om råd kring musikundervisning i förorten och han sade sitt bevingade ”let’s make a project together”.

Camilla tog senare kontakt med mig och bad mig stödja en projektansökan till Göteborgs stad. I september 2010 startade den första undervisningen i Hammarkullen. Idag omfattar svenska El Sistema Sverige 3.000 barn och deras familjer.

Och nu är vi alltså i Venezuela för att lära mer.

Vid ankomsten i lördags möttes vi på flygplatsen av Maranto Borjas, som tidigare arbetat med internationell diplomati för Venezuela och nu bistår El Sistema vid besök liknande vårt. Med varm hand lotsar hon oss igenom det digra programmet.

En annan nyckelperson är busschauffören Carlos Luna som med outsinligt tålamod rattar den stora bussen genom trånga gränder och monumentala trafikstockningar.

Vi har hittills besökt tre nucleos av olika karaktär. Först relativt nystartade Nucleo Sarria, belägen i en fattig och farlig stadsdel där skjutningar är vardagsmat (i Caracas begås 120 mord i veckan). Verksamheten bedrivs i en mycket sliten skola där barnen vistas tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. På förmiddagen för att gå i vanlig skola och efter det för att få musikundervisning.

Eftersom lokalerna inte på långa vägar räcker till satt det under vårt besök musikgrupper överallt, utomhus och i akustiskt helt bedrövliga rum. Trots en ljudmiljö som trotsar all beskrivning arbetade barn och lärare under djup koncentration. Efter en runda där varje grupp visade vad de kan, lotsades vi till aulan där nucleons symfoniorkester bjöd på delar av en kommande julkonsert.

Nucleo nummer två, Guarenas, ligger längre från stadskärnan i ett område som vi uppfattade som fattigt, men ganska lugnt. Tolkat så bland annat för att Maranto lät oss promenera lugnt mellan bussen och skolan. I Sarria manades vi att dölja alla värdeföremål och föstes snabbt in på det bevakade skolområdet, omgärdat av ett staket med taggtrådsrullar överst.

I Guarenas var lokalerna om möjligt ännu mindre – det var barn och instrument precis överallt och i repsalarna satt de trängre än trångt – dock med viss akustisk dämpning. Men den förslog inte långt då den stora symfoniorkestern klämde i med sista satsen på Sjostakovitjs andra symfoni.

Den nucleo vi besökte igår är den äldsta av de tre. Nucleo Montalban beskrivs som Caracas center för barnorkestrar. Också här var det barn och ensembler i varje hörn, men lokalerna är bättre anpassade för verksamheten och stämningen inte fullt så febril som på de tidigare ställena. Fast musicerandet var förstås lika intensivt.

Just intensiteten är det som drabbat mig allra mest. Varifrån kommer den enorma glöden hos barn och lärare? Även de allra minsta barnen spelar som om det gällde livet. För att inte tala om ungdomskören i Guarneras vars sång nästan tryckte oss mot väggen.

Högst påtaglig är också glädjen i musicerandet, trots att kraven är höga och drillen intensiv. ”Upp med instrumenten – position fem – spela!” Vi har mött hundratals barn som spelar med högsta disciplin och alla verkar älska det de gör.

En tredje gemensam nämnare är barnens snabba utveckling på instrumenten. Vi har hört rena nybörjare spela mycket avancerade stämmor. Det förklaras sannolikt av barnens totala hängivenhet (de har kanske inte möjlighet att utveckla andra intressen) och den stora mängden undervisning.

En veckas undervisning inom El Sistema i Venezuela – fyra timmar per dag i sex dagar – motsvarar det svenska kulturskoleelever får på en termin. Eleverna inom El Sistema Sverige får undervisning tre-sex timmar i veckan.

Utöver nucleorna har vi besökt El Sistemas sju våningar höga musikcenter i Caracas – den första riktigt anpassade byggnaden med nittio undervisningsrum, flera repsalar och två konsertsalar – samt två skolor för instrumentbyggare och ett av El Sistemas konservatorier. Det finns ett sådant i varje region.

Vi har lyssnat på en konsert och i olika dragningar fått veta hur El Sistema arbetar med musikundervisning på fängelser och barnsjukhus och inom mödravården. Man skapar sysselsättning för rehabiliterade fängelsekunder, utbildar funktionshindrade i instrumentbygge och har program för barn och ungdomar med särskilda behov.

El Sistema bedriver också ett stort arbete med att teckna ned och föra vidare venezolansk folkmusik och har öppnat undervisningen för jazz och populärmusik. Inom El Sistema finns fyra helt professionella symfoniorkestrar, ett antal halvprofessionella och en stor mängd skolorkestrar.

Igår samtalade vi under 1,5 timme med El Sistemas VD Eduardo Mendéz, som flera av oss känner sedan tidigare, och nu är vi alltså på väg till Barquisimeto och ytterligare en nucleo. Vår studieresas officiella del avslutas på fredag med en konsert under ledning av Gustavo Dudamel. På lördag blir det en tur till havet innan gruppen samlas för gemensam summering och beslut om hur våra nyvunna kunskaper bäst integreras i den svenska verksamheten.

Att överföra El Sistema rakt av till svenska förhållande låter sig förstås inte göras. Venezolanska El Sistema verkar i ett samhälle i förfall med enorma inkomstklyftor, fattigdom, våld och korruption. Presidenten har nyligen tillskansat sig snudd på oinskränkt makt.

Under våra bussturer ser vi hus med galler för fönsterna och höga murar krönta med taggtråd, elstängsel och krossat glas. Poliser poserar med automatvapen och befolkningen köar för att komma in i mataffärerna. Ingen går ut om kvällen för att det är för farligt. Slummen är utbredd och överallt ligger det sopor.

Att El Sistema i en sådan kontext blir livlina för både barn och vuxna är lätt att förstå. Insatserna är så breda och omfattande att jag fått uppfattningen att Abreu siktar på att bygga ett samhälle i samhället. Ett samhälle där kärlek, respekt och passion är rådande.

Vår guide Maranto Borjas bekräftar detta. Abreus motto är ”Music for social change. Music for a better life”.

El Sistema i Venezuela engagerar idag 400.000 barn och når med deras familjer lågt räknat 1,6 miljoner människor. Organisation har nyligen utverkat medel för en utbyggnad så att undervisningen om fem år ska kunna omfatta en miljon elever. El Sistema kommer därmed att direkt beröra minst fyra miljoner människor. Venezuela har 28 miljoner invånare.

De utmaningar vi står inför i Sverige är av helt annat slag och något behov av att skapa ett så alltomfattande system som i Venezuela finns inte. Tvärtom menar jag att det är viktigt att svenska El Sistema visar stor öppenhet gentemot andra välfärdssatsningar. El Sistema ensamt är inte svaret på våra frågor, men har potential att utvecklas till ett mycket kraftfullt verktyg i arbetet med integration och social utveckling.

Till på köpet kan El Sistema väsentligt bredda deltagandet i det offentligfinansierade musiklivet eftersom undervisningen når ut till grupper som institutionerna annars inte skulle komma i kontakt med.

I vårt samtal med VD Eduard Mendéz lade vi grunden för ett mer formellt samarbete med El Sistema i Venezuela. I ett gemensamt dokument ska vi sätta upp mål för vår samverkan. Det gäller bland annat utbyte kring lärarutbildning och deltagande av venezolanska orkestrar i svenska festivaler.

Resan har också resulterat i inomsvenska samarbeten. Våra ”nucleos” har kommit närmare varandra och konkreta samarbeten diskuteras intensivt här i bussen. Liksom hur vi kan nyttja vår nyvunna kunskap och ökade inspiration till att utveckla den svenska verksamheten. Ledord för El Sistema Sverige är musik, passion och tillsammans. Det kommer att bära långt.

Helena Wessman 29 november 2013