Veckorna går som tåget. Dessutom sitter jag på ett just nu. Nyss var det måndag och första arbetsdagen efter en kort ledighet. Mejlboxen var fylld och behovet av samtal uppdämt och sådant skyndar på tidsflödet. Så som tåget har det gått.

Jag är på väg till Göteborg efter en dag i huvudstaden, ägnad åt möte med styrelsen för Svensk Scenkonst och en konsert inom ramen för Tonsättarfestivalen på Stockholms Konserthus.

Årets tonsättarprofil är danske Per Nørgård, vars åttonde symfoni jag hörde uruppföras av Helsingfors Stadsorkester i september. Samma verk framfördes igår av Kungliga Filharmonikerna. På programmet stod också Nørgårds första symfoni och Tapiolasvit av Jean Sibelius. En mycket fin konsert där chefdirigenten Sakari Oramo gjorde enastående tolkningar och orkestern spelade på topp.

Hemma i Göteborg har Symfonikerna arbetat med Joana Carneiro som debuterade hos oss förra säsongen. När hon nu är tillbaka är det för att leda ett program som inleds med Förspel till En fauns eftermiddag av Debussy och avslutas med Beethovens sjätte symfoni.

Solist är brittiske cellisten Steven Isserlis. Han framför Två hebreiska melodier av Maurice Ravel, orkestrerade av Richard Tognetti, och Sally Beamish rekonstruktion av Claude Debussys förkomna cellosvit.

Konserter ges torsdag, fredag och lördag och eftersom tiden går så fort har det hunnit bli lördag när jag skriver just detta. Jag kan därmed tillfoga att fredagskonserten var lysande och att samspelet mellan Carneiro och Göteborgs Symfoniker var lika gott som förra gången. Så gott att musikerna gav henne en touche (fanfar) i applådtacket, vilket rörde henne till tårar. Missa inte reprisen i eftermiddag!

För den som inte har möjlighet att komma till Konserthuset bjuds ett nytt konserttillfälle via nätet. En streamed version läggs ut nästa vecka. Adressen är www.gsoplay.se och där finns redan konserten med Christian Zacharias från den 26 oktober.

Jag är oerhört stolt över att vi är igång med våra digitala utsändningar. Att göra sig tillgänglig är oerhört viktigt och de streamade konserterna är en betydelsefull del i vårt arbete med att nå ut med musiken till människor i samhällets alla delar.

En ganska stor del av denna snabbgående veckas arbete har jag ägnat åt intervjuer. Media har visat intensivt intresse för svenska symfoniorkestrars policies för dirigenters resor och boende. Alla offentliga verksamheter ska tåla granskning, men det är tråkigt att utgångspunkten så ofta är misstanken att vi slösar med skattemedel. Vi har höga omkostnader, men slösar gör vi sannerligen inte.

Det man måste förstå, och som jag lägger mycket kraft på att förklara, är att Göteborgs Symfoniker AB har ett politiskt uppdrag bedriva verksamhet på hög internationell nivå. Det medför att vi samarbetar med dirigenter och solister ur det internationella toppskiktet. Precis som stjärnor inom till exempel idrotten eller filmen har de höga anspråk både vad gäller gager och bemötande och även om vi i varje enskilt fall förhandlar omsorgsfullt och skickligt leder det till höga omkostnader för verksamheten.

Vårt arbete med att locka artister till Göteborg sker i konkurrens med orkesterverksamheter i hela världen, vilket betyder en direkt jämförelse med t ex London, Wien, Berlin och New York. Medel i konkurrensen är först och främst orkesterns kvalitet och musikernas öppenhet inför gästartisternas musikaliska idéer – ett område där vi är mycket starka, dirigenterna berömmer alltid Symfonikerna som flexibla och snabba i uppfattningen – men minst lika viktig är den ekonomiska aspekten på ett samarbete, arvode, resor och boende.

Den tredje delen i vår tävlan om stjärnartisterna är bemötandet de får här i Göteborg. Publikens respons, omhändertagandet i arbetssituationen och hur vi vårdar oss om relationen rent allmänt.

Vi lägger ned mycket arbete på att skapa bra flöden så att arbetet på podiet kan bedrivas effektivt utan störningar och den aktuella artisten ges goda möjligheter till enskilda förberedelser. Administration och musiker hjälps också åt med att skapa ett socialt sammanhang under vistelsen i Göteborg. Det handlar om allt från biobesök och joggingturer till hjälp med läkartider och middag med ledningen efter konserten.

Också på det här området är vi starka. Publiken är snabb att visa sin uppskattning, vi har högprofessionell produktionspersonal, kan erbjuda goda praktiska förutsättningar och är avspänt omtänksamma i vårt möte med stjärnorna.

En och annan kan säkert tänka att vadå, de är väl vuxna människor som kan vara på sig själva. Och det är förstås helt sant, men jag måste säga att jag efter tre år i den internationella orkesterbranschen har förståelse för artisternas behov. De må vara stjärnor, men deras arbete är slitigt och ensamt.

Att resa kors och tvärs över klotet är inte det minsta glamoröst ens om du flyger första klass. Du ska ändå gå igenom förödmjukande säkerhetskontroller, uthärda långa väntetider och förseningar och få koncentrationen krossad av buller, jetlag och hemlängtan. Och du ska mitt i allt detta sköta dina studier av partitur och solostämmor för att vara redo att arbeta direkt vid ankomsten. För där är det ingen pardon. Vi kräver topprestationer av artisterna hur trötta de än är. Det är ju därför de kommer till oss.

Med detta i åtanke tycker jag att det är djupt mänskligt att man, om man är i position för det, tar bra betalt och kräver hög standard på resa och boende. I vilken mån vi kan tillåta dem det är en annan sak. För den andra sidan av vårt uppdrag är att vårda oss om verksamhetens ekonomi och trovärdighet gentemot våra uppdragsgivare, publiken och politiken. Vi ligger på som iglar i varje förhandling och är, törs jag påstå, framgångsrika i det.

Så mitt svar på mediernas frågor den här veckan har varit att ja, våra omkostnader är höga, men slösar gör vi verkligen inte. Utom med vår medmänskliga omtanke om dem som med sitt musicerande ger publiken starka upplevelser och vår region del av den internationella stjärnglans som bjuds i London, Wien, Berlin och New York.

Helena Wessman 10 november 2012