Att spela Beatles för åttahundra gymnasieungdomar, som Göteborgs Symfoniker gjorde igår, ger perspektiv. Femtio år blir plötsligt väldigt lång tid – nästan tre gånger åhörarnas ålder – och många referenser förlorar sin självklarhet. Beatles, eeh? Vaddå svartvit TV och bara en kanal?? Och parkeringsmätare på pinne!!?

Som alltid slog musiken en bro över tiden. Ungdomarna lyssnade uppmärksamt och jublade precis så mycket som man kan förvänta av en tonårspublik som just mött något så chockerande som en symfoniorkester klädd i frack. Förhoppningsvis laddades också några ”uråldriga” företeelser med innebörd utan att föranleda alltför många överseende fniss.

För en verksamhet som vår är vardagen fylld av tidssprång som detta. I den symfoniska världen är femtio år en kort tid. Våra instrument och större delen av repertoaren är betydligt äldre än så. Många musiker hanterar stråkinstrument byggda på 1600- och 1700-talen. Musiken de framför spänner från tidigt 1700-tal till våra dagar.

Att vi dagligen beträder musikens välvda bro leder emellertid inte automatiskt till förståelse för de olika tidsskiktens referenser. Jag känner många lysande musiker med högst begränsad uppfattning om den tid och det samhälle vilket gav upphov till de verk de spelar. Starka traditioner bärs lika ofta av stilkänsla och intuitiv förståelse, som av intellektuell analys. Vilken väg en musiker väljer handlar om läggning och den utbildningstradition man fostrats inom.

Personligen finner jag historiska djupdykningar mycket stimulerande. Kanske har det med uppväxten på Gotland att göra. Där är kontakten med äldre tider högst påtaglig. Jag känner våra förfäders närvaro i allt från fysiska lämningar som forngravar och Visby ringmur till talesätt och den händernas kunskap som förs över från generation till generation. När jag var liten lekte vi arkeologiska utgrävningar i skogen bakom den medeltida kyrkan.

Att tillskansa sig historisk kunskap och förståelse är en livslång process. Ju mer man lär sig desto mindre vet man, brukar det ju heta. Hur lyxigt är det då inte att genom sitt yrke ständigt möta personer med långt större vetande än en själv.

I mitt fall handlar det bland annat om dirigenter som gärna förmedlar sin kunskap – med Kent Nagano och Herbert Blomstedt som excellenta exempel – om belästa musiker och om kunniga åhörare. Deras förklaringar och analyser av verkens historiska kontext ger mig ofta helt nya ingångar till musiken.

Likadant är det med att besöka historiska platser. I våras hade jag anledning att bege mig till Wien för några möten. Min resa sammanföll med att jag just börjat läsa en biografi om Beethoven. Det ledde till den hisnande känslan att för några timmar vandra runt i hans verklighet. Den känslan, i sin tur, färgade tydligt min upplevelse av Beethovens nionde symfoni förra veckan. Jag hörde helt nya saker i ett verk som ingått i min musikaliska bekantskapskrets under mer än trettio år.

Och det är just det som är finessen med vårt trogna förvaltande av den konstmusikaliska traditionen. Genom ständigt fördjupade utforskningar utvecklar dirigenter, musiker och åhörare sitt förhållande till de olika verken. I symfoniorkestrarnas värld har dirigenterna tolkningsföreträde och eftersom Nagano och Blomstedt är helt olika personligheter skiljer sig deras framföranden av Beethoven åt.

Jag fick i veckan en fråga om hur stor påverkan dirigenterna har på hur musiken låter. Helt avgörande, svarade jag. Varje tolkning filtreras genom hans eller hennes person, kunskap och erfarenheter. Det blir olika från person till person. Och precis som för musikerna varierar dirigenternas angreppssätt.

Somliga lär sig allt om verkets historiska sammanhang och läser in den tidens strömningar i partituret. Andra arbetar mer intuitivt och utforskande utifrån sina personliga erfarenheter. Lika för alla är att de söker uttryck för en känsla. Det är till sist det som avgör om vi som lyssnar blir berörda.

Medan jag i förra veckan fick en fördjupad inblick i Beethovens värld, har hundratals små barn mött Mozart under de senaste dagarnas skolkonserter. En mer livsbejakande syn än förväntansfulla pluttisar gåendes på rad i solskenet till konserthuset finns knappast. Jag gick ikapp en flock nu i morse och blev varm i hjärtat.

”Mozart för de yngsta” heter produktionen som under fyra dagar framförs i Stenhammarsalen av Ulf Dohlsten och en stråkkvartett ur Göteborgs Symfoniker. Under den konsert jag besökte började barnen spontant klappa takten till Eine Kleine Nachtmusik. Det svänger om Mozart.

Orkestern spelar som sagt Beatles denna vecka. Först för gymnasieungdomar igår, därefter tre utsålda hus för vuxen publik. Alexander Hanson dirigerar och som sångare har vi anlitat Nils Landgren, bröderna Rongedal och Sara Löfgren.

Produktionen är en komplett iscensättning av albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, vilket är Göteborgs Symfonikers sätt att femtioårsfira Beatles första utlandsturné till Sverige och Göteborg. Femtio år må vara en kort tid i vår värld, men inte desto mindre en del av den musiktradition vi vårdar och utvecklar.

Helena Wessman 11 oktober 2013