Tidig morgon i London, på väg till Heathrow och flyget hem till Göteborg. Ännu ett skutt ut i världen för att prata artister och musikbranschens utveckling. Nu inom ramen för den årliga IAMA-konferensen som samlar agenturer, orkestrar och konsertarrangörer från hela världen. IAMA står för International Artist Managers’ Association.

På flyget ut från Göteborg igår träffade jag en av våra flitigaste konsertbesökare. Han lyssnar till nästan alla produktioner med Göteborgs Symfoniker. Nu var han på väg till London för semester. På programmet står opera och konserter. Hans hängivenhet och stora kunnande imponerar och är ett nästan övertydligt exempel på vilken stor roll konstmusiken spelar i många människors liv.

I diskussioner om kulturlivets villkor sägs ofta att symfoniorkestrarnas publik består av en liten, välbeställd elit som gott kunde betala vad det verkligen kostar. Mitt svar blir alltid detsamma.

För det första finns det inga som helst möjligheter att helt finansiera kulturinstitutioner enbart med biljettintäkter, lika litet som fotbollspubliken ensam kan bära kostnaderna för arenor, bevakning och annan infrastruktur runt matcherna. För det andra är vår publik mycket mer blandad än de flesta tror. Visst lockar vi en del välbeställda personer, men majoriteten är personer vars ekonomiska förutsättningar är som de flesta andras.

Det minskar emellertid inte vårt ansvar för att bredda publikunderlaget. Vi behöver bli bättre på att nå ut i förorterna och till personer med kort eller ingen akademisk utbildning. Vårt agerande ska vara sådant att alla invånare ska känna sig välkomna till våra konserter. Och helst ska också de som inte kommer till konserterna vara stolta över att det i Göteborg finns en symfoniorkester av världsklass.

Att vi spelar i den ligan bekräftas av mötesinvitationerna jag fick innan IAMA-konferensen. Alla stora agenturer hörde av sig och även om jag inte hann prata med särskilt många av dem är det tydligt att de räknar oss som en viktig partner.

Veckans partner hemma i Göteborg är Kent Nagano, Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent och konstnärlige rådgivare. Tema för programsättningen är familjeliv. Först Richard Strauss idylliska Sinfonia domestica, därefter skilsmässodramat Trouble in Tahiti av Leonard Bernstein. Solister är Laura Aikin, sopran, Beatrice Orler, mezzosopran, Carl Unander-Scharin, tenor samt Nicholas Pallesen och Carl Ackerfeldt, baryton.

Innan kvällens konsert ska jag delta i ett seminarium om svenskt kulturliv tillsammans med bland andra Lars Nordström (Fp) från Västra Götalandsregionens kulturnämnd och GPs kulturchef Gabriel Byström. Arrangör är Kultur- och Konstföreningen Blåklint.

Det är valår och jag tar varje tillfälle att diskutera kulturlivets villkor. Huvudfråga idag är varför kulturen är osynlig i den allmänna debatten. Kanske är för att vi ofta fastnar just i villkoren. Mer sällan talar vi om kulturens betydelse för hela samhället.

Ett litet förtydligande kring begreppet kultur: Jag hör numera till dem som förordar en avgränsning gentemot idrotten. Idrott är bra och viktigt, men något helt annat. Bildning och föreningsliv ligger i gränslandet, men ingår inte i min snävare definition som likställer kultur med konstnärliga uttryck. Inte för att förminska det övriga, utan för att göra tydligt vad vi talar om.

Oavsett politisk tillhörighet är vi i Sverige hyfsat överens om att alla ska ha samma möjlighet att utveckla sin fulla potential för att kunna medverka till ett väl fungerande samhälle och uppnå god livskvalitet. För att nå dithän behöver vi kultur.

I skolan behövs kulturen för att alla ska få likvärdig utbildning och kunna växa på egna villkor. Alla är inte lämpade för teoretiska studier. Det finns många andra sätt både att lära fakta och att utveckla sin kreativitet och förmåga till problemlösning och kritiskt tänkande. Forskning visar tydligt att bruk av konstnärliga uttryck i undervisningen, så kallade estetiska lärprocesser, ger goda resultat inom alla ämnen.

Dessutom bidrar konsten i minst lika hög grad som idrotten till att stärka skolelevernas identitet och känsla av tillhörighet. Och precis som fysisk aktivitet påverkar oss kroppsligt gör konsten det. Det finns det vetenskapliga bevis för.

Av samma skäl är kultur en avgörande tillgång i ett samhälle som bejakar den goda inverkan en aktiv fritid har på prestationerna inom utbildning och yrkesliv. Det anses självklart att idrotten stärker individ och samhälle. Det gör också kulturen, men det glöms ofta bort i den allmänna debatten.

Ett rikt kulturutbud har också en rent faktiskt betydelse för yrkeslivet. Jag har hört många företagare tala sig varma för kulturen som en viktig faktor både i rekryteringen av medarbetare, för medarbetarnas utveckling och för möjligheten att göra affärer. När kund- och leverantörsrelationer ska fördjupas är en gemensam kulturupplevelse ett kraftfullt verktyg. Enligt vissa betydligt bättre än besök på en idrottsarena där det kan vara svårt att föra mer förtroliga resonemang.

Också för offentlig sektor har kulturen stor betydelse, särskilt inom skola, vård och omsorg. Skolan har jag redan nämnt. Inom vården har man länge ordinerat motion för rehabilitering och förebyggande hälsoarbete. Lika effektivt har det visat sig vara med konstnärliga uttryck. Kultur på recept har stor potential.

Inom omsorgen är kulturen ett bra verktyg för att hålla sinnena öppna och kroppen igång. Jag har med egna ögon sett det forskningen visar, att konstnärliga uttryck bland annat når bortom demens. Även mycket förvirrade personer kan piggna till och plötsligt uttrycka sig klart och tydligt sedan de fått en dos musik. Samma sak händer personer med mentala funktionsnedsättningar. Kulturella uttryck hjälper dem att spränga sina gränser.

Tillgången till kultur är en demokratisk fråga. Både för att det är allas rätt att uttrycka sig konstnärligt och konsumera kultur och för att kulturen är ett av demokratins fundament.

Genom konsten reflekterar vi över tillvaron, vi bearbetar våra känslor, får del av andras livsuppfattning och övar vår förståelse och empati. Genom konsten kan vi uttrycka det riktigt svåra och spetsa till resonemangen. Genom konsten kan vi slappna av.

Kort sagt får vi genom konsten vara människor fullt ut och det rustar oss får det demokratiska samtal som är så viktigt att för att samhället ska fungera. Mycket märkligt då att det är så tyst om kulturen i den allmänna debatten.

Helena Wessman 11 april 2014