Under tre dagar har mönstret varit detsamma. Vid två-tre på natten vaknade kroppen och den trötta hjärnan började varva upp. Frukt, vatten och tidningsläsning på nätet, sedan var det dags att börja arbeta.

Jag har varit i USA och jetlagen triumferar. Att kliva upp mitt i natten har gått bra, men att vara vaken på kvällen var en plåga. Redan på eftermiddagen började jag klippa med ögonen och efter åtta slog mikrosömnen till. Föredrag, samtal eller konsert – jag slocknade obönhörligen.

Skälet till dygnsomställningen var ISPA:s årliga kongress i New York. ISPA, International Society for the Performing Arts, samlar företrädare för kulturinstitutioner inom musik, dans och teater, agenturer, myndigheter och andra med engagemang för kultur. Omkring 400 delegater från hela världen diskuterade konstens förutsättningar i ett föränderligt samhälle.

Vi har talat om kulturbranschens särart, krav på ekonomisk avkastning och engagemang i social utveckling, om nya verktyg för konstens spridning, utmaningar vid etablering av tillväxtfrämjande kulturdistrikt och om behovet av nyskapande samverkan.

Och som iskall underström: Det fria uttryckets minskade utrymme, de senaste årens brutala nedskärningar och utmaningen att säkra en publik för framtiden.

I Marocko fängslas frispråkiga konstnärer och i Spanien har kulturministeriet lagts ned. Över hela världen stängs kulturinstitutioner och alltfler unga söker sin kulturella tillfredsställelse i cyberrymden.

Bara i Kina råder optimism. Där är den klassiska musiken hetare än någonsin med en publik som till hälften är under 40 år. Också Sverige glänser. Enligt undersökning är vi det land inom EU där deltagandet i kulturlivet är störst.

Svårigheterna till trots, inget tystar konstnärerna. Flera talare har konstaterat att ju djupare oro i samhället, desto starkare växer sig kulturutövarnas engagemang. Alternativa rörelser växer fram och stängda institutioner ersätts av förställningar på gator och torg. Lösningarna på finansieringsproblemen är många.

En teater i Newcastle har öppnat gastropub och startat inkubatorverksamhet för kulturföretagare. Sydneyoperan säljer kakelplattor till befolkningen för att finansiera renoveringsarbeten. I Brasilien leds insamilngarna till operan i Rio de Janeiro av en nationell TV-kanal.

Över hela världen engagerar sig kulturinstitutioner i socialt arbete och på Brooklyn i New York har en teatergrupp tagit på sig journalistens granskande roll och startat ett undersökande projekt kring FN:s klimatpolitik.

Mellan panelsamtalen har vi minglat målmedvetet. Kontaktskapande är en viktig del av kongresser av det här slaget. Många har haft listor med personer att söka upp. Organiserade möten var förstås också vanligt förekommande.

Själv har jag bland annat träffat två agenturer för att diskutera ett par längre turnéer som vi planerar för 2015 respektive 2017. Jag har också inlett diskussioner om ett internationellt orkesterutbyte och har haft möte med en kollega från Göteborg vars kalender alltför sällan synkar med min.

Att vakna mitt i natten har fördelen att man kan arbeta ostört, så paradoxalt nog har jag efter dagarna i New York bättre koll på mejlen än jag brukar. Fram på den amerikanska morgonkvisten gav jag mig ut på joggingturer i det pulserande stadslivet. Redan vid halv sju var det svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Nu är jag på väg hem. Den nattliga flygturen över Atlanten är avklarad och den dagslånga transporten genom Europa och Sverige påbörjad. Lagom till fredagsmyset landar jag hemma i Västerås.

Som alltid efter längre resor känner jag mig avstängd från verksamheten hemma. Viss mejlkontakt har jag haft med kollegorna inom administrationen, men av orkestern har jag inte hört ett ljud.

Gästartister denna vecka är dirigenten Marc Albrecht och den tyska violinisten Arabella Steinbacher. Jag hoppas att de trivs tillsammans med våra fina musiker.

Nästa vecka får göteborgarnas symfoniker ta sig an produktionen Score, dataspelsmusik i stort symfoniskt format innan nästa uppgift tar vid: ett liveframförande av musiken till filmen Koyaanisquatsi ihop med tonsättaren Philip Glass och hans ensemble. Filmen visas på Scandinavium på den största filmduken någonsin i Europa. Då lär jag inte ha några problem att hålla mig vaken.

Helena Wessman 17 januari 2014