Neeme Järvi är tillbaka, trettio år efter att han tillträdde som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker och nästan tre år sedan sist. Det är tydligt att han trivs. Han showar och skämtar, berömmer orkestern i alla upptänkliga tonarter och driver med vännerna inom administrationen.

Utan att skryta kan jag påstå att vi har fått en till ett magnifikt säsongsslut i år. I tät följd Dudamel, Nagano, Zacharias, Segerstam, Vedernikov, Järvi och så Dudamel igen. De sex är väldigt olika personligheter, vilket kräver stor anpasslighet av orkestern och oss i administrationen. Det kostar på, men är framförallt väldigt stimulerande.

Något som fascinerar mig är hur mycket orkesterklangen skiftar beroende på vem som står på dirigentpulten. Göteborgs Symfoniker är alltid Göteborgs Symfoniker, men ibland blir den lödiga klangen aningen mer briljant, grandios eller mättad. När Neeme Järvi lyfter armarna infinner sig genast den där stora och varma, mycket speciella klangen som jag känner igen från mitt skivlyssnade i början av 1990-talet.

Senast Järvi var här frågade jag hur det kan komma sig. ”Just technique” säger han stenmarskt. ”Dä ä ba å åk.” Fast så enkelt är det förstås inte. Dirigenterna formar klangen på ett mycket medvetet sätt. Balanserar stämmorna, slipar på ansatser, betoningar och avslut och ger mer eller mindre utrymme för musikerna att spela efter eget skön.

Min vecka har som vanligt varit fylld med möten. Genomgående tema har, som sig bör så här års, varit de stora linjerna, framtidsfrågorna. I måndags tillsammans med programkollegiet, senare i veckan med ledningsgruppen.

Det är skönt att sitta ned och reflektera. Alltför ofta upptar de löpande frågorna hela samtalsutrymmet. Hundratals beslut måste fattas varje vecka och om de ska vara välgrundade måste de få sin tid. Fast det fria, lite yviga samtalet behöver också få plats.

Ledningsgruppen har ägnat halvannan dag åt att revidera vår strategiplan för åren 2011-2014. Den ursprungliga planen är ambitiös och egentligen för omfattande – man kan inte greppa allt på en gång – men jag tycker ändå att den håller. Vi har försökt täcka in verksamhetens alla aspekter och har att från år till år välja fokus, det vill säga enas om vad som är viktigast just nu. Det lyckades vi med och jag känner mig laddad inför säsongen 2012/2013.

Till säsongsslut hör också stipendieutdelningar och firande av olika slag. Igår uppmuntrade Göteborgs Symfonikers Vänner våra ambitiösa musiker med studiestipendier och ikväll delar vi ut Järvi-stipendiet som ska gå till musiker som gjort något extra för orkestern och sina kollegor.

På firandesidan planerar vi för Neeme Järvis 75-årsdag och avtackningen av Gustavo Dudamel, som efter fem år som chefdirigent byter titel och blir vår hedersdirigent. Två händelser som kräver en hel del förberedelser och som väcker stora känslor. Vi är nog alla lite tagna av att den mest intensiva perioden med Gustavo Dudamel snart är till ända. Skönt då att han har lovat att komma tillbaka varje år resten av sitt liv.

Helena Wessman 2012-06-01