När jag som trombonist var inne i arbetstyngda perioder fick jag varje morgon lägga timmar på att värma upp. Jag började med djupandning för att syresätta kroppen och satte sedan försiktigt munstycket till munnen. En rak ton, glissandon upp och ned och allt snabbare intervallväxlingar.

Munstycket i trombonen och samma sak igen. Långa mjuka toner i svepande skalor, flexövningar i kvarter, sexter och oktaver. Fler skalor, långa toner och så småningom teknikövningar med draget. Till sist koraler och enkla melodier för att väcka själva musiken, mitt uttryck.

Det gällde att inte forcera, utan att sakta låta kropp och själ vänja sig vid den belastning som under alltför få timmar varit bortlyft. Det var ibland alldeles för tätt mellan de egna övningspassen, ensemblerepetitionerna och kvällskonserterna.

Nuförtiden är det hjärnans stelnade synapser jag har att lirka upp. Jag kan vara ganska förvirrad då jag kliver upp på morgonen efter bara några timmars sömn i slutet på en intensiv arbetsvecka. Fortfarande är det musiken som hjälper mig igång. Både i form av musikradions lotsning genom morgonbestyren och i faktiskt musikutövande.

Jag lär ett nytt instrument och övar en stund varje morgon. Effekten det har på min mentala status är häpnadsväckande. Ett själsligt välbefinnande hade jag väntat mig, men inte att musicerandet så tydligt skulle påverka min tankeförmåga. Huvudet klarnar och minnet stärks. Jag upplever att övningen gör mig smartare.

Min upplevelse är inte unik. Forskning inom flera fält bevisar musikens helande kraft. Läs till exempel på www.themusicalbrain.org och på Karolinska Institutets hemsida.

Desto konstigare då att musik och andra estetiska ämnen sitter så trångt till i skolpolitiken.

När man nu vet att estetiska ämnen stimulerar lärande på de flesta andra områden borde det väl vara självklart att metodiskt väva in dem i all undervisning. För att inte tala om vikten av att erbjuda musik och andra konstformer som en utvecklande fritidssysselsättning för alla barn och ungdomar.

Men icke, någon kulturskolelag har vi inte och i skoldebatten framhålls nästan enbart naturvetenskapens förtjänster. Och till det kommer de relativt blygsamma summor som i kommunala, regionala och statliga budgetar sätts av till kultur. Det är mycket svårt att förstå, tycker jag, när vi å andra sidan talar om behovet av kreativa medborgare och oroar oss för folkhälsan och samhällets sociala hållbarhet.

I debatten om vårt välbefinnande, till exempel, borde kulturen ges samma självklara utrymme som kost och motion. Och i tillväxtdiskussionen borde de anställdas delaktighet i kulturlivet ses som en lika viktig faktor för företags utveckling som etableringsstöd och skattelagstiftning. Tycker jag.

Åter har vi haft anledning att pröva styrkan i vårt planeringsmaskineri. Förra fredagen fick vi besked om att dirigenten Joana Carneiro inte skulle kunna genomföra denna veckas produktion. Arbetet med att finna en ersättare gick igång direkt. Agenturer och enskilda dirigenter kontaktades och efter diverse turer kunde vi på lördagen presentera Christian Macelaru som Carneiros ersättare. På måndagen inleddes repetitionerna med Göteborgs Symfoniker och i onsdags gavs den första konserten.

Christian Macelaru är uppvuxen i Rumänien och har hittills haft sin karriär i USA. Produktionen med Göteborgs Symfoniker blev hans Europadebut, tidigare engagemang i Rumänien oräknade. Också programmet innebar ett slags debut. Varken Camelopardalis av Andrea Tarrodi eller Peter Liebersons Nerudasånger kände han till sedan tidigare. Snacka om snabb instudering!

Slutet gott. Veckans konserter kunde genomföras och det med lysande resultat. Stort tack till Christian Macelaru, mezzosopranen Kelley O’Connor och Göteborgs Symfoniker för det.

Och tack planeringschef Sten Cranner, konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne och programutskottets övriga medlemmar för ett strålande samarbete kring jakten på en ersättare. Tänk vad vi kan göra tillsammans!

Helena Wessman 27 september 2013