Alla säger att jag missade en magisk produktion förra veckan. Göteborgs Symfoniker samarbetade med violinisten och dirigenten Leonidas Kavakos och ”spelade som en kropp” i Beethovens violinkonsert. Det grämer mig att jag inte var där – jag vill höra allt Symfonikerna gör – men livet har många sidor och allt måste få sin tid.
Så också SJ, som fick en extra timme i tisdags. Tyvärr rätt vanligt, men orsaken var ny. X2000 som jag skulle kliva på i Katrineholm blåste förbi i full fart, ljusskylten med avgångstider slocknade – plopp – och allt blev tyst. Efter tio minuter ett trevande utrop i högtalaren: ”Det verkar som om tågföraren glömde att stanna…”
Ett tåg som inte har gått är El Sistema. I september fick Hammarkullen en systerskola på Hisingen och redan är hundra barn igång. Onsdagens samling med musiker från Göteborgs Symfoniker lockade 47 unga musikanter, vilka enligt de ansvariga förtrollades av Symfonikernas entusiasm och värme.
Det finns fortfarande de som ifrågasätter vårt engagemang i projektet, men för mig är det självklart att vi ska vara delaktiga i den rörelse som bekräftar det vi i musiklivet har vetat länge: Att musik gör människan hel. Vare sig vi lyssnar eller spelar själva ger tonerna näring åt vårt inre. Förlöser spänningar och väcker bubblande förväntan på vad livet kan föra med sig.
Samhället förändras och vi kan inte längre förvänta oss att människorna letar sig in till musiken på traditionella vägar. Vi måste gå ut på torget och ropa in dem. El Sistema är ett sätt, att bjuda in till ett problematiserande av den klassiska musiken ett annat.
Igår uruppförde Göteborgs Symfoniker Anders Hultqvists bearbetning av Beethovens femte symfoni. Eller nyuppsättning, som Anders själv föredrar att säga. Likt en regissör har han sökt frilägga symfonins innersta mening genom att skala bort och flytta om i det manus mästaren lämnat efter sig.
Får man verkligen göra så? Ge sig på en fulländad skapelse med borste och skrapa. Meningarna går isär. Någon uttryckte det som att Hultqvist har skurit i en levande kropp, att Beethovens hjärta pulserar så starkt i musiken att ingreppen är närmast vanhelgande. För någon annan är bearbetningen helt utan mening, nästan skrattretande, eftersom inget kan bli bättre än originalet.
Själv tycker jag att det är uppfriskande. Dels att höra välkänd musik i ny klädnad, dels själva greppet att problematisera den symfoniska musikens traditionstyngd.
Jag håller med kritikerna om att vi har ansvar för att förvalta och eftersträva fördjupad insikt om det klingande kulturarvet, inte att förvanska det. Det är en hisnande tanke att vår tids tolkningar bygger på en tradition där kunskap och känsla har förts över från musiker till musiker i generationer och att musiken har en så stark mening i sig själv att det efter två hundra års framföranden fortfarande finns mycket nytt att upptäcka.
Samtidigt menar jag att vi genom problematiserande av traditionen kan göra den mer levande både för oss själva och för dem som ännu inte trollbundits av den klassiska musiken. Jag hörde verkligen Beethovens femte symfoni på ett nytt sätt igår. Upptäckte passager som tidigare gått mig förbi, smakade på klangerna med nyöppnat sinne. Jag tyckte om det jag hörde och längtade samtidigt tillbaka till originalet. För mig innebär inte Hultqvists bearbetning ett fjärmande utan ett närmande så starkt att symfonin snurrar i min CD-spelare när jag skriver detta.
Med anledning av gårdagens uruppförande, som också rymde Hultqvists genomkomponerade dubbelkonsert Melancholia för gitarr, oboe och orkester, har vi i veckan anordnat både en kammarkonsert och ett seminarium i samarbete med Göteborgs universitet.
Ett femtiotal forskare, studenter och tonsättare diskuterade igår den klassiska musiken och dess traditioner. I tisdags fick vi höra djärva tolkningar av Brahms och Wagner interfolierade av ett samtal om vad musikerna funnit då de släppt taget om traditionen.
Gårdagens konsert avslutade med ett framförande av Stenhammars första symfoni. En angenäm bekantskap för mig som inte tidigare har hört den. Flödande linjer och stora klanger, ljuvligt framfört av våra skickliga musiker. Dirigent var Andrew Manze.
Veckans möte med ledningsgruppen ägnades huvudsakligen åt budgeten för 2012. Som vanligt överstiger kostnadsökningarna den förväntade bidragsuppräkningen, så ambitionerna måste dämpas. Många timmars diskussion återstår.
På veckan agenda har också stått enskilda samtal med flera medarbetare. Ett viktigt komplement till alla möten vi har i grupp. Mellan fyra ögon kan vi unna oss ett associationsflöde som annars inte är möjligt. Dessutom ger det utrymme för mer personliga spörsmål. Vi är alla människor av kött och blod och för mig är det viktigt att se till varje medarbetare som den individ han eller hon är.
Igår fick vi det officiella beskedet att Gustavo Dudamel tilldelats prestigefyllda Gramophone Award inom kategorin Årets artist. Vi är omåttligt stolta.
Helena Wessman 2011-10-07