Som vanligt har jag sovit för lite, men kroppen bubblar av energi. Vilken fantastisk konsert vi fick höra igår! Drygt två timmar satt vi i våra stolar, hänförda. Under de sista dramatiska takterna tänkte jag att ”nej nej, det får inte ta slut redan”.
Men slut tog det. Publiken jublade och när jag kom upp bakom scenen rådde ystert kaos. Sångare som gratulerades och gratulerade varandra. Maestro Nagano som uppsluppet ilade omkring (han är väldigt snabb i sitt kroppsspråk) och musikerna som trötta, svettiga och lyckliga konstaterade att de ännu en gång lyckats med det omöjliga.
Det borde inte gå att ta in så mycket musik på så kort tid, men faktum är att Göteborgs Symfoniker har repeterat in Richard Wagners Ragnarök på bara sju dagar, plus genrep. I sanning en bedrift om man betänker att det handlar om över fem timmar mycket svårspelad musik. Att säga att jag är stolt är närmast en underdrift. Våra musiker är makalösa.
Det får man nog säga om Kent Nagano också. Att hålla ihop det hela kräver sin dirigent. Som jag skrev förra veckan är Nagano känd för sitt lugn och sin exceptionella förmåga att skapa struktur både när det gäller själva musiken och i repetitionsarbetet. Det har varit spännande att följa hans arbete, att se hur han direkt efter varje repetitionspass har gått igenom sina noteringar och gjort anpassningar i sitt minutiösa repetitionsschema.
Fortsättning följer ikväll då vi får höra Ragnaröks andra halva, akt 2 och 3. Siegfried har just lurat till sig ringen av sin älskade Brünnhilde, vilken han så hjärtlöst har övergivit för Gutrune som förvände hans blick med en trolldryck. Brünnhilde skriker ut sin förtvivlan, men kan inte göra annat än att följa med till sin nye make Gunther och hans halvbror Hagen som ivrigt väntar på ett tillfälle att tillskansa sig ringen. När Hagen har fått som han vill ger han Siegfried ett sanningsserum, vilket lägger kärlekssveket i dagen. Resten är förtvivlan, förkrossning och död. Gudarnas välde faller.
Om du inte redan har köpt biljett bör du genast göra det.
Även om en produktion av det här formatet upptar hela ens sinne har veckan innehållit lite ”vanligt” arbete också. Kvartalsbokslutet och prognosen är äntligen sammanställda och det krävs kreativa åtgärder om vi ska få ihop det.
Ledningsgruppen har bara hunnit med en genomgång av siffrorna och styrelsen är ännu inte insatt i problematiken, så det finns ingen anledning till panik. Vi kommer nog på något. Mer pengar in och färre ut är det vi ska uppnå.
I rummet intill mitt sitter Marie-Louise Ljung som är ansvarig för våra sponsorkontakter. Efter några dagars ledigt i påskveckan kom hon tillbaka med full kraft i måndags. Telefonen har gått varm och flera viktiga möten har bokats in i min kalender.
Vårt mål är att på fem år fördubbla sponsringen i kronor räknat. För att nå dit krävs både att vi kan skapa entusiasm hos näringslivet inför vår satsning på att nå världstoppen och att vi utvecklar formerna för vårt samarbete med företagen.
Vad vi har att erbjuda är association med ett varumärke som står för ypperlig kvalitet, starka traditioner, kraftfull utveckling och ett framåtriktat samhällsengagemang med fokus på barns och ungas utveckling. Samt en total hängivenhet gentemot Musiken, förstås.
Det går bra för det västsvenska näringslivet och jag antar att det beror på att företagarna har samma inriktning som vi, att leverera på högsta nivå i allt vi gör. Då borde vi också kunna dra nytta av varandras framgångar i partnerskap där flera starka varumärken knyts samman för gemensam exponering på regionala, nationella och internationella marknader.
Ragnarök eller inte. Det är fredag, vilket innebär att ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut. Imorgon bitti tar jag tåget till Västerås, vilar intensivt några dagar (läs: hasar runt utan att göra någon nytta alls) och återvänder till Göteborg på måndag.
Då står Christian Zacharias på pulten, Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent. Han bjuder på tre verk av Beethoven, ännu en gigant i musikhistorien. Med Nibelungens ring förändrade Richard Wagner för evigt vår syn på opera. Beethoven gjorde samma sak med sina konserter och symfonier. Storheterna avlöser varandra och jag är ödmjukt tacksam över att få vara med.
Helena Wessman 2012-04-20