VD-BLOGG

VD-BLOGG 2013-03-01

Så har vi även denna vecka fått bevittna ett mästarmöte i Göteborgs Konserthus. Två riktiga tungviktare – dirigenten Edward Gardner och violinisten Daniel Hope – förenades med våra mästerliga musiker i ett par konserter som kommer att gå till musikhistorien.

Programmet såg lite udda ut på papperet, men var sammanhållet som en riktigt välkomponerad måltid. Som förrätt Ralph Vaughan Williams mustiga och värmande Tallisfantasi för stråkorkester och distansplacerad stråkensemble (den satt på bakscenen). Därefter en uppfriskande mellanrätt: hundraårsfirande Benjamin Brittens Violinkonsert. Ljuvlig och lite taggig på samma gång. Och så avslutningsvis, som huvudrätt, Luciano Berios Rendering, byggd på symfoniska skisser av Franz Schubert.

En av musikerna frågade mig efteråt vilket stycke jag gillade bäst, något jag omöjligt kunde besvara. Varje stycke har sina fördelar och jag hade inte velat vara utan något av dem. Musikern själv oroade sig lite för de ovana lyssnare han bjudit in och tyckte att programmet som helhet var lite kärvt.

Och så kunde det förstås också upplevas. Vi är alla olika. Jag för min del föredrar salt framför sött. För andra är det tvärtom. De flesta har emellertid varit entusiastiska. Mina bänkgrannar suckade förnöjt, GP:s recensent gav oss fem fyrar och några lyssnare har mejl-ledes tackat för en stor upplevelse.

Strax innan konserten gav jag en kort introduktion åt Socialdemokratiska kulturföreningen som just avhållit årsmöte i ett av våra konferensrum. Deras mission är att tillsammans ta del av stadens rika kulturutbud och nu var turen kommen till Göteborgs Symfoniker.

Så borde fler föreningar göra – förlägga sina möten hos oss och avsluta med att gå på konsert. Hör av er, så ordnar vi det praktiska.

Sent igår kväll landade det sista korrekturet på kommande generalprogram i min mejl-box. Leveransen föregicks av ett intensivt arbete med att sammanställa all information, skriva texter och designa själva trycksaken samt – förstås – att läsa korrektur i flera omgångar. Det ser enkelt ut då allt är klart, men oj så många detaljer vi ska hålla reda på.

Slutresultatet blir något att yvas över. Både för oss som arbetar i och runt Göteborgs Symfoniker och för vår ägare Västra Götalandsregionen och andra anhängare. Det lönar sig att arbeta hårt. Kvaliteten på både innehåll och utförande stiger för varje år.

Nu väntar tryckning och inbindning innan vi har det färdiga generalprogrammet i vår hand. Vill du bli bland de första att bläddra de blanka sidorna ska du köpa biljett till den extrainsatta konserten den 9 april. Då välkomnar vi Kent Nagano som förste gästdirigent med Paula af Malmborg Wards bearbetning av Wilhelm Stenhammars Tungelnatt (tre sånger för alt och orkester med Anna Larsson) samt Stravinskys mäktiga Våroffer.

Kent Nagano kommer för övrigt till Göteborg redan nästa vecka. Under en dag ska han träffa orkestern och delta i planeringsmöten. Uppdraget som konstnärlig rådgivare påtog han sig redan i höstas, vilket har givit utrymme både för spännande samtal om framtiden och tillfällen för oss alla att lära känna honom lite närmare.

Utfallet har varit mycket positivt och jag ser fram emot vårt samarbete med stor tillförsikt. Med Kent Nagano som medspelare kommer Göteborgs Symfoniker att ta stora och viktiga kliv mot den absoluta världstoppen. För det är ju dit vi siktar. Om några år ska hemmapubliken stolt kunna säga att den lyssnar till en av världens tio främsta orkestrar – varje vecka.

Helena Wessman 1 mars 2013

Det känns som om jag har haft ett litet äventyr. Hoppat över skaklarna. Vänstrat. Nu sitter jag på flyget och smälter intrycken, lite groggy efter den berusande upplevelsen. Även om det var roligt ska det bli skönt att komma hem.

Det händer inte ofta att jag avstår en konsert med Göteborgs Symfoniker för att lyssna till en annan orkester, men igår hände det. Bergens Filharmoniska Orkester (BFO) höll gala för att presentera sin blivande chefdirigent Edward Gardner. Den 8 oktober 2015, på dagen 250 år efter BFO:s första konsert, efterträder han Andrew Litton.

På programmet i Bergen igår stod oratoriet Gerontius Dröm av Edward Elgar. Hundra musiker, två hundra körsångare och tre solister fyllde podiet tillsammans med dirigenten som blev så varmt mottagen att luften sprakade. Sällan har jag sett en gladare människa än BFO:s VD Bernt Bauge då han hälsade Edward Gardner välkommen in.

Glädjen var också min. Jag sitter i BFO:s styrelse och har kunna följa processen med att knyta Gardner till orkestern på nära håll. Att rekrytera en chefdirigent liknar inget annat.

Även Gardner var glad, förstås. På två dagar gammal norska gav han uttryck för sin förväntan inför uppdraget. Edward, till vardags kallad Ed, är för närvarande chefdirigent för English National Opera och gästspelar regelbundet hos Europas främsta orkestrar. Den som är nyfiken på att se honom är välkommen till Göteborgs Konserthus nästa vecka då han musicerar med Göteborgs Symfoniker.

Det är inte bara jag som vänstrar med andra orkestrar. Många musiker ägnar lediga veckor åt att gästspela hos våra kollegor och konkurrenter. När BFO senast turnerade i England var exempelvis en av våra musiker med. Så också vid Kungliga Filharmonikernas nyligen avslutade USA-turné.

Spontant kan man tycka att de ägnar sig åt otillbörlig bisyssla, men vid närmare eftertanke vinner alla på ett flöde av musiker mellan orkestrarna.

Först och främst gynnas den enskilde musikern som får tillfälle till inspiration och utveckling. Att byta sammanhang, på turné med den egna orkestern eller som inhoppare i någon annan, skärper sinnena. Hen lyfter sig musikaliskt och får lite distans till hemförhållandena, förhoppningsvis också hemlängtan. Det är värdefullt med tanke på att musiker sällan byter jobb. Den som vunnit en position stannar oftast till pensioneringen och då kan det behövas yttre stimulans för att behålla glöden.

Också hemmaorkestern vinner på att musikerna spelar på andra håll. En liten utflykt höjer humöret, vilket vid hemkomsten gynnar den kollektiva spelglädjen.

Så också vikarier i lagom mängd. Om Göteborgs Symfoniker ska utvecklas bör vi ha våra egna musiker på plats, men att ta emot enstaka vikarier är stimulerande. Det är inte alla som har möjlighet att komma ut och spela på andra ställen. Då är det uppiggande med tillskott utifrån.

Således är det bra om våra musiker hoppar över skaklarna ibland. Så länge det handlar om enstaka tillfällen och kärleken till ”den andre” är platonisk, vill säga. Lojaliteten måste ligga hos Göteborgs Symfoniker. Annars har vi problem.

Precis som om min lojalitet skulle försvagas av en berusande kväll i Bergen. Så skedde lyckligtvis inte. Jag hade kul, men i magen rullade en varm hemlängtan. En gång i kvarten tänkte jag på våra kära symfoniker och hur långt de hade kommit i kvällens konsert.

Vad de spelade? Göteborgs Symfoniker framförde igår A freak in Burbank av Albert Schnelzer, Sinfonie Singulère av Franz Berwald, Edward Elgars Cellokonsert samt Förspel och Kärleksdöd ur Tristan och Isolde av Richard Wagner. Stefan Solyom dirigerade och Truls Mørk var solist.

De är de också ikväll, men jag kan inte höra den konserten heller. Tur då att det kommer att finnas på internet från nästa vecka. Jag ska titta på GSO Play, så att min hemlängtan hålls levande. Borta bra, men Göteborgs Symfoniker bäst.

Helena Wessman 22 februari 2013

Jämställdhetsdebatten har tagit ny fart sedan musikmagasinet Opus utkommit med ett temanummer med just detta fokus. I inledningen skriver man:

”Världens mest jämställda land. Så brukar det heta om Sverige. Och i allt väsentligt stämmer nog bilden. År efter år visar de flesta områden i samhället på en ökad uppblandning mellan könen. Men på ett ställe står det i princip stilla: De svenska konserthusen.”

Jag har tänkt på och arbetat för ökad jämställdhet inom musiklivet i nästan tjugo år. Om man räknar från då jag började spela trombon uppgår min aktiva musiklivstid till nästan det dubbla. Glappet på två decennier säger en del om hur kraftfulla strukturerna är. Det tog lång tid innan jag upptäckte – eller vågade inse – vilken maktordning som rådde.

Min musikhögskolelärare, som hade att vägleda en väldigt ung person i en tuff konkurrenssituation, sa visserligen ofta att jag som tjej måste spela mycket bättre än killarna för att räknas som lika bra. Men eftersom jag dels inte såg strukturen, dels är en mycket självkritisk natur vände jag motståndet inåt. Både med- och motgångar gav mig anledning att driva mig själv ännu lite hårdare.

Uppvaknandet kom i trettioårsåldern då jag på allvar tog itu med min existentiella ångest. Med terapeuters hjälp insåg jag att mycket av det som jag tolkat som egna brister hade förts på mig utifrån. Och jag hade varit en tacksam mottagare. För det är läraktighetens baksida, att man lätt tar sina förebilders åsikter för sanning.

Sedan dess har mycket förändrats. Jämställdheten inom musiklivet är oändligt mycket större idag. Trakasserier och sexuella påtryckningar accepteras inte. Skilda omklädningsrum är en självklarhet och man måste inte supa som en karl för att godtas som brassmusiker. Kvinnor stöts inte bort från maktpositioner i orkestrarna under provanställningen och i våra undersökningar märks ingen skillnad mellan kvinnors och mäns upplevelse av inflytande på arbetsplatsen.

Men mycket återstår att göra och det är om detta debatten handlar. Jämställdheten måste öka i orkestrarnas planering med mer musik skriven av kvinnor och fler kvinnor på dirigentpulten. Jag är en av de makthavare som har ansvar för att det blir så.

Vad gäller könsfördelningen inom instrumentgrupperna gör jag det förbjudna och skickar frågan vidare till musikskolorna. Deras medvetenhet om vilka strukturer som styr val av instrument och genre måste öka. Annars kommer vi inom konstmusiken snart att ha motsatta jämställdhetsproblem – en total dominans av kvinnor. Hur många pojkar såg du senast på en musikuppvisning och vad spelade de för genre?

Att försöka göra något åt genusobalansen bland tonsättare och dirigenter är utmaning nog. Programplaneringen är komplex och traditionen stark. Det tar tid att åstadkomma förändring. Så lång tid att våra kritiker kan göra det lätt för sig och hävda att inget händer. Att konserthusens jämställdhetsarbete i princip står helt stilla.

Det tycker jag är tröttsamt. Driv på oss, det är er uppgift, men ge oss också en klapp på axeln ibland. Vi som jobbar aktivt med frågan känner också av trögheten och kan behöva lite uppmuntran.

Men varför går det då så långsamt? Ett visst motstånd finns det förstås. Jag talar dagligen med personer (av båda könen) som tycker vi borde släppa tanken på jämställdhet och istället ägna oss åt det som betyder något: Konsten. Men det handlar också om att vi ska driva utvecklingen på många fronter samtidigt. Hastigheten är lägre då du skottar med snösläde än med skyffel, men å andra sidan rengör du ett större område direkt.

I programplaneringens snösläde ligger bland annat perspektiven repertoar, dirigent, solist och vilken publik vi vänder oss till, frågor om genus, tidsepok, nationalitet och internationell status, programmens säljbarhet och abonnemangsseriernas sammansättning, arbetsbelastningen för musikerna, långvariga relationer som ska vårdas och nya som ska etableras.

På varje perspektiv finns en mängd delperspektiv. Exempelvis vid valet av musik, där vi vill erbjuda en blandning av verk ur orkesterns specifika tradition, verk ur den internationella kärnrepertoaren, mindre kända äldre verk, samtidsmusik och musik från andra genrer.

Vi har många hänsyn att ta och alla beslut ska fattas i dialog med dirigenterna. Och visst finns där konservatism. Eller traditionalism om man väljer att se det så. Samt hårt arbetande individer som försöker rationalisera tillvaron genom att begränsa antalet verk att studera in. Det är ett givande och ett tagande, som inte alltid för utvecklingen framåt.

Planeringsprocessen är komplex, men jag vill inte på något vis undandra mig ansvar för jämställdhetsarbetet och andra kulturpolitiska perspektiv. Tvärtom är jag stolt över att inom kort kunna presentera ett tredje spelår med sex kvinnor bland dirigenterna. Fem produktionsveckor leds av svenska dirigenter. Under spelåret 2013/2014 uruppför vi fem verk och tio av de kompositioner vi har beställt för innevarande och kommande två spelår är skrivna av kvinnor.

Inte så stora framsteg, tycker kritikerna, men jag menar att det visar på en tydlig rörelse framåt. Stilla står vi absolut inte.

Denna vecka har unga musiker fyllt podiet. Sjuttio tonåringar har ägnat sportlovet åt att spela symfoniorkester under ledning av Thord Svedlund och instruktörer ur Göteborgs Symfoniker. Jag ska strax lyssna till den avslutande konserten.

Konserter var det också igår då kammarensembler ur Göteborgs Symfoniker framträdde på olika platser i Göteborg. I övrigt har det varit ganska stilla. Många är lediga och de som finns på plats arbetar mycket fokuserat med att färdigställa säsongsprogrammet och nästa nummer av Podiet.

Må gott!
Helena Wessman

Vi lever i en snurrig tid. Tempot är högt och antalet perspektiv att omfamna oändligt. Och ständigt ska vi välja, fatta aktiva beslut i den ena eller andra frågan.

Man kan tänka att det är ett slags flykt från den existentiella ensamheten att alltid hålla sig sysselsatt. Jag ser det hos andra och jag ser det framförallt hos mig själv. När jag tittar på TV, till exempel. Sällan är jag helt med. Oftast somnar, zappar eller fipplar jag med smartphonen. Precis som jag gör på bussen, i kön till kassan i matbutiken och medan kompisen pudrar näsan under vårt kafébesök. Alltid uppkopplad.

Desto viktigare är det då att regelbundet slå sig ned i konsertsalen och lyssna koncentrerat. Men om sanningen ska fram klarar jag inte alltid det heller.

Jag säger ofta till andra – särskilt de som känner otillräcklighet inför konsertsituationen – att det är okej. Kom hit och slappna av. Låt tankarna vandra fritt. Njut.

Fast jag tycker inte att det riktigt gäller mig själv. Jag är ju ”proffspublik”. Jag lyssnar i yrket och borde därför hänga med på varenda ton. Det är ju mina medarbetare som sitter där framme på podiet. Att vara ouppmärksam känns respektlöst.

Jag försöker vara förlåtande mot mig själv. När tillvaron är som mest splittrad är det inte att begära att koncentrationen ska vara på topp hela tiden. Jag är ju bara människa. Fast jag vet också att så tänker musikerna sällan. De vill ge oss det absolut bästa i varje sekund. Deras självkritik är kvaliteten i vår musikupplevelse. Det ger dem mycket litet utrymme att tänka att jag är inte mer än människa.

Vår förväntan att musikerna ska driva sig hårt är grunden för branschens avtal och omständigheter, vilka kan synas lyxiga om man inte reflekterar över upphovet. Om musikerna ska orka bära sin självkritik måste de emellanåt få backa undan från den kollektiva offentligheten. Sitta hemma på kammaren med sitt instrument och fila på detaljerna. Inte öva på veckans program utan med full koncentration ägna sig åt att balansera vänsterhandens rörelser över strängarna eller jobba på att få tungans attack emot läpparna helt perfekt.

Jag måste som arbetsgivare ha förståelse för detta, men det är också min uppgift att se till verksamhetens utveckling i stort. Det finns ju fler perspektiv att beakta. Publikens upplevelse och verksamhetens ekonomi, inte minst.

I rollen som företagsledare ligger att ta tusen hänsyn, samtidigt som man ska hålla en klar linje i sitt ledarskap. Det är som att köra bil. Man måste ta intryck av allt som sker runt omkring, men vara bestämd över färdriktningen. Villrådighet i trafiken kan få förödande konsekvenser. Så också om man har ansvar för en verksamhet och dess kunder, medarbetare och uppdragsgivare.

Perspektiv jag har att förhålla mig till i min vardag är bland andra verksamhetens olika yrkesgrupper, bolagets styrelse, de enskilda artisterna, agenturerna, lokala samarbetspartners, publiken, politiken, näringslivet, myndigheter på olika nivåer, de orkestrar som vi (vänskapligt) konkurrerar med, andra kulturinstitutioner, det svenska kulturlivet i stort samt de samhällshändelser som påverkar branschen och vår egen verksamhet.

Allt hänger ihop, men de olika rummen skiljer sig mycket åt. I vissa känner jag mig mer hemma än i andra. I min roll förväntas jag vara professionell i samtliga. Det kräver disciplin, beslutsamhet och lyhördhet, men framför allt modet att alltid vara sig själv. Det är inte så lätt, men jag jobbar på det. Precis som i det yttre handlar det om att beakta olika perspektiv. Använda de sidor av sin personlighet som är till mest nytta i respektive sammanhang.

Mitt uppdrag spänner över mycket och när det snurrar som mest kan jag känna avund gentemot musikerna. De arbetar under stor press och har litet utrymme att luta sig tillbaka och vara nöjda med sig själva, men de har också privilegiet att i sin yrkesroll vara helt fokuserade på en sak – att spela så bra som möjligt. Också jag ställs inför stora krav, men den koncentration musikerna har på podiet uppnår jag aldrig.

Jag skriver detta som en betraktelse över mig själv, men är förstås medveten om att det gäller alla i olika grad. Det är så det är att vara människa i vår värld där det ska gå så fort och allt händer samtidigt.

Igår erbjöd vi ett avbrott i vardagshetsen för våra näringslivskontakter. Ett hundratal personer slöt upp för att diskutera samverkan mellan kultur och näringsliv, mingla och knyta kontakter samt – förstås – lyssna till Göteborgs Symfoniker. Uppskattade föredragshållare var Peter Hjörne, Peter Erséus och Christina Backman från tre av våra sponsorer: GP, Erséus Arkitekter AB och SEB. Varmt tack för det!

En annan viktig händelse i veckan har varit Sverigepremiären för Kaija Saariahos orkesterverk Circle Maps i Göteborg i torsdags och i Vara Konserthus ikväll. Verket är en så kallad sambeställning, vilket betyder att Saariaho har komponerat det på uppdrag av sex orkestrar: Göteborgs Symfoniker, Royal Concertgebouw Orchestra, Boston Symphony Orchestra, Orchestre National de France, Royal Scottish National Orchestra och Stavangers Symfoniorkester. Ännu ett bevis på vår närvaro i det internationella musiklivet.

Helena Wessman 8 februari 2013

Förväntan är stor då vi samlas på Götaplatsen. Leenden, handslag och kramar. En klapp på axeln. Hitta sin buss och lasta in resväskan. En sista spurt till kiosken för att fylla på matsäcken.

Avresetid: Kl 09.00 lördagen den 26 januari. Destination: Larvik.

Bussarna gungar ut på Berzeliigatan och vi sätter oss tillrätta. Någon sover redan, andra har plockat fram kortleken. Sällskap eller avskildhet – allas behov respekteras. Göteborgs Symfoniker är en av landets mest turnévana orkestrar.

Podieteknikerna är redan framme. De åkte dagen innan, ett dygn efter instrumenttransporten. Då vi kommer till Larvik har de redan dukat podiet och ställt de stora instrumentlådorna på parad. Snön vräker ned och det blåser hårt. Många väljer att åka buss den korta sträckan från hotellet till konsertsalen.

Bölgen Kulturhus i Larvik är en av flera magnifika anläggningar som byggts i Norge på senare år. Här finns sedan 2009 en konsertsal med 550 platser, biograf, caféscen och några mindre samlingslokaler. En stor satsning för en kommun med drygt 40.000 invånare i tätort och omland.

Den publik som trotsar snöstormen för att lyssna till Göteborgs Symfoniker är inte stor, men desto mer engagerad. Stämningen är tät och applåderna långa och varma. Då Christian Zacharias slår in extranumret, Våren av Edvard Grieg, visar åhörarna sitt bifall redan efter några takter.

Morgonen därpå beger vi oss till Kristiansand som har drygt 80.000 invånare och vars kultursatsning är än mer storslagen. Kilden Teater- och Kulturhus invigdes i januari 2012 och rymmer en konsertsal med 1.200 platser, en teater- och operasal med 660 platser, en multisal för som mest 220 sittande hörare samt en ”intimsal” med 100 platser. I Kilden huserar Kristiansands Symfoniorkester, vars konsertserie vi gästar.

Musikerna anpassar sig skickligt till akustiken, som skiljer sig mycket från den hemma i Göteborg och än mer från den korta efterklangen i Larvik. Medan akustikprovet pågår träffar medresande styrelseledamöter ordföranden för Kildenbolagets styrelse. Den fråga som starkast söker sitt svar är hur i all världen en så liten kommun har kunnat finansiera denna enorma byggnad.

Turnéns tredje konsert ges i spektakulära Stavangers Konserthus, en byggnad som låtit tala om sig långt innan invigningen i september 2012. Konserthuset har en konsertsal för akustisk musik med 1.500 platser, en helt flexibel black box som är lika stor samt en enorm foajé där mezzaninen (ett extra våningsplan) som är tänkt för kammarmusik svävar fritt i rummet. Till detta generösa utrymmen för Stavangers Symfoniorkester. I Stavanger med omnejd bor knappt 130.000 invånare.

Kilden Teater- och Kulturhus kostade cirka 1,5 miljarder norska kronor att bygga. Stavangers Konserthus blev sig själv något billigare, 1,3 miljarder norska kronor, men sammantaget med den nybyggda musik- och gymnasieskola intill blir summan investerade medel hisnande två miljarder norska kronor. Hur kan så små kommuner klara något sådant?

Svaret ligger i statliga bidrag på upp till 70% av byggkostnaden. Staten bidrar också till kulturverksamheterna i betydligt större utsträckning än i Sverige. Detta efter ett beslut för åtta år sedan att 1% av BNP ska sättas av till kultur. Utvecklingen har varit enorm, både vad gäller byggnader och verksamhet, men nu finns oro för framtiden. Höstens val förväntas leda till maktskifte och om så sker rivs sannolikt 1%-beslutet upp.

Norge-turnén avslutades i tisdags med att vi flög från Stavanger till Göteborg. Det varma mottagandet i Larvik upprepades i Kristiansand och Stavanger. Och det är inte att undra på. Christian Zacharias och Göteborgs Symfoniker har musicerat på hög internationell nivå. Enbart ett hjärta av sten kunde ha undgått att bli berört.

Igår framträdde de åter i Göteborg. Konserten var Christian Zacharias näst sista som förste gästdirigent, vilket vi uppmärksammade med en liten ceremoni efter sista stycket. Publiken visade Zacharias sin uppskattning genom att vid tre tillfällen ge honom stående ovationer – då han varit pianosolist, efter extranumret och i samband med avtackningen – vilket gjorde honom rörd.

Programmet framförs en sista gång imorgon lördag kl 15.00. Jag kan varmt rekommendera ett konsertbesök!

Även i övrigt har veckan var händelserik med bland annat styrelsens bokslutsmöte i onsdags. Vi har, tack vare kraftfulla insatser av ledningsgruppen och våra medarbetare, lyckats vända det som i somras såg ut att bli ett stort underskott till ett nollresultat. Detta renderade oss styrelsens uppskattning. Berömde oss gjorde också revisorerna, som mycket noterat att god ordning råder inom bolaget. Tack, alla ni som har bidragit till detta!

Ledningsgruppen ägnade hela gårdagen åt strategiska frågor, såsom affärutveckling för vår digitala satsning och uppgradering av konserthuset som byggnad. Igår började vi också kuvertera det fysiska beviset på att vi lagt om abonnemangsstrukturen, en säljfolder som skickas till nuvarande abonnenter. Den finns snart i en brevlåda nära dig.

Nu är det fredag eftermiddag och jag ska snart gå hem och putsa lackskorna inför kvällens middag hos en av våra sponsorer. Imorgon väntar mingel i samband med Båtmässans öppning och därefter konserten med Göteborgs Symfoniker och Christian Zacharias. Det är inte utan att jag känner mig privilegierad.

Helena Wessman 1 februari 2013

VD-BLOGG 2013-01-25

Jag kom iväg lite sent, så cykelturen till stationen företogs med högsta fart. Nu sitter jag på tåget med frostnupen näsa och lätt rethosta och försöker få upp värmen. Det är sexton minusgrader i Västerås idag. Isande kallt och mycket vackert med frost på träden, kölddimma och svagt solsken.

SJ ska idag ta mig till Örebro och en personaldag med Svenska Kammarorkestern. De har, liksom vi, höga ambitioner för sin verksamhet och vill utbyta erfarenheter. Jag ser fram emot vårt samtal.

Vi i Göteborg hade personaldag igår. Sex intensiva timmar där vi talade om vad vår vision om världstoppen betyder i praktiken för orkestern och de enskilda musikerna. Att hela tiden vilja utvecklas ligger i generna, så utmaningen är att hålla ambitionerna på en rimlig nivå så att inte pressen blir för stor. Behov av återhämtning och vikten av ett gott kamratskap var något som sades ofta, liksom att vi inte får förlora oss i fjärrskådande. Framgång byggs stegvis, produktion för produktion. Varje vecka måste bli lite bättre än den förra.

Den höga energinivån i diskussionerna tydde på att vårt orkesterfokus inspirerade. Det vore roligt att få till ett liknande samtal kring övriga funktioner inom organisationen. Ambitionerna är höga även där. Vad tar det sig för uttryck inom marknadsavdelningen? Eller hos ekonomerna och podieteknikerna? Ett bra tema för nästa personaldag.

Denna och nästa vecka samarbetar vi med pianisten och dirigenten Christian Zacharias, som trots tandvärk och en skadad tumme strålar som en sol. Han gör sin sista period som förste gästdirigent och efter elva år i den positionen är han väl hemmastadd. Strålar gör också musikerna. Zacharias besök är kärkomna.

En konsert i onsdags, turné i Norge och ytterligare två konserter i Göteborg ska det bli. Norgeturnén inleds på lördag med bussresa och vägfärja till Larvik där vi ska spela i kulturhuset Bølgen. Dagen därpå spelar vi i Kilden Teater- och Konserthus i Kristiansand och på måndag i Stavangers Konserthus. Tre nya hus – Bølgen invigdes 2009, de andra i höstas – som det ska bli spännande att se.

Då vi kommer tillbaka till Göteborg blir det inspelning och om allt går som planerat sänds den sista konserten direkt över internet. Håll utkik på GSO Play.

Och så blir det avtackning. Christian Zacharias har gjort mycket fint ihop med Göteborgs Symfoniker och för det vill vi förstås visa vår uppskattning. Men relationen är inte avslutad för det. Vi har en överenskommelse om att han ska komma tillbaka varje spelår.

Om förra veckan var lugn har den här varit precis tvärtom. Jag har fnattat mellan möten som jag haft fullt sjå att förbereda. Mejlboxen svämmar över och att-göra-listan växer så det knakar. Som vanligt, med andra ord. Vårterminen 2013 är definitivt igång.

Helena Wessman 25 januari 2013

När symfoniorkestrarnas verksamhet diskuteras handlar det oftast om ekonomiska spörsmål eller huruvida vi tar vårt ansvar för de kulturpolitiska målen. Mer sällan får vi anledning att svara på frågor om verksamhetens innehåll ur ett strikt konstnärligt perspektiv. Därför blev jag glad över förra veckans minidebatt om Atterberg.

I ett av inläggen här intill skriver en åhörare om det enorma tolkningsutrymme musiken erbjuder jämfört med litteratur, teater och opera. Ett utrymme som jag menar ger åhöraren maximal frihet, men som också gör det svårt att diskutera det vi upplever i konsertsalen.

Vi talar om våra känslor inför den aktuella tolkningen och om framförandets tekniska kvaliteter, men att göra kopplingar till dagsaktuella samhällsfrågor och personliga referenser är svårare. Det gör musiken till en frizon eller ett isolat, beroende på hur man ser det.

Jag tycker att det enorma tolkningsutrymmet är en stor tillgång. Hos oss ges åhörarna möjlighet att gå in i sig själva och låta tankarna sväva fritt i musiken. Men ibland kan jag bli lite avundsjuk på teatern som på ett annat sätt kan problematisera och skapa debatt om allt från maktutövande till det svenska sjukförsäkringssystemet.

Atterberg-dokumentationen fortsatte denna vecka med skivinspelning. Två symfonier, nummer 8 och nummer 2, har på tre dagar tagit digital form. Inspelningar är pressande med mikrofoner tätt intill den enskilda musikern och ett tungt ansvar på individen att inte orsaka omtagningar. Även om det hör till att ta om stora partier flera gånger är det något alla vill undvika eftersom det tär på både koncentration och kropp. Men det märks att våra musiker har stor rutin.

Ett koncentrerat lugn och idel glada miner har mött mig då jag kommit upp bakom scenen i pauserna. Maestro Neeme Järvi har stortrivts. ”Wonderful orchestra – wonderful musicians – wonderful music” har han sagt varje gång vi mötts.

De har en lång historia tillsammans, Järvi och Göteborgs Symfoniker, med över hundra inspelningar och mer än tjugo år av fantastiska konserter och storslagna turnéer. Det är uppenbart att återseendet dessa veckor har varit kärt.

Igår var orkestern ledig – inspelningen blev klar en dag tidigare än planerat – men idag sitter den på podiet igen. På notställen står Peter och Vargen av Sergej Prokofjev. Christoffer Nobin dirigerar och Tomas von Brömssen är berättare. Repetition hela dagen idag, genrep och två utsålda konserter imorgon.

Säsongsprogrammet för 2013/2014 är ytterst nära sitt fullbordande, vilket betyder att vi inom kort kommer att påbörja abonnemangsförsäljningen. Nuvarande abonnenter har förtur och kommer att kontaktas inom ett par veckor. Ni har mycket fint att välja mellan. Fyra konsertdagar, 14 konserter på varje.

Det ligger oerhört mycket arbete både bakom programinnehållet och abonnemangsupplägget, så jag vill passa på att ge en eloge till mina skickliga medarbetare. Jag är mycket stolt över det program vi kan presentera och den process som lett oss dit vi står idag. Samtliga avdelningar och en mängd administratörer och musiker har varit involverade och det smidiga samspelet dem emellan är ett kvitto på att vi har en stark och effektiv organisation. Det är jag också stolt över.

Också bokslutsarbetet är inne i sin slutfas. Revisorsgranskning igår, möte med styrelsens presidium på måndag och med revisorerna på torsdag, styrelsemöte den 30 januari. Sedan kan vi meddela ägaren Västra Götalandsregionen verksamhetens ekonomiska resultat – och det skäms inte heller för sig. Extra intäkter och stark kostnadskontroll är även det ett tecken på att organisationen fungerar som den ska.

Orkesteradministrationen lägger i veckan sista handen vid de praktiska förberedelserna för vår Norge-turné med Christian Zacharias nästa vecka. Parallellt med det har vi slutfört förhandlingarna kring vårt besök i Helsingfors i juni och börjat få pusselbitarna på plats när det gäller turnéerna i Holland-Tyskland i augusti och Sverige i juni 2014.

En förhållandevis lugn vecka har givit mig möjlighet att rensa bland surdegarna och att ägna tid åt förkovran och eftertanke. Det är viktigt att lyfta blicken och sätta verksamheten i perspektiv av samhällsutvecklingen i stort. Vilken funktion ska vi fylla om tio år? Vilka behov har framtidens publik?

I reflektion över dessa frågor snubblar jag på information som skakar om. Av en essä i Framtidskommissionens rapport lär jag mig att på grund av klimatförändringarna är färskvattentillgången hotad för 80 procent av jordens befolkning. Vad betyder det för en symfoniorkester år 2013?

Helena Wessman 18 januari 2013

Frågan är så stor att jag ännu inte tagit tydlig ställning, men den måste givetvis diskuteras. Så det är bara att speeda upp synapserna och försöka formulera sig.

I GP:s recension av vårt framförande av Kurt Atterbergs åttonde symfoni igår är anmälaren kritisk till valet av repertoar. ”Personligen har jag betydligt lättare för tidigare verk av Atterberg, både av stilistiska och politiska skäl. [---] Men det är förstås svårt att lyssna objektivt till ett verk från 1945 mot bakgrund av det som skett åren dessförinnan.”

Diskussionen fanns förra året också, då vi framförde Atterbergs Svit nr 3 för violin, viola och orkester samt Symfoni nr 6 ”Dollarsymfonin”. Ska vi verkligen spela musik av Atterberg? Han var ju nazist.

En berättigad, men oerhört komplex fråga. I dess enklaste form har den släktskap med den ständigt aktuella kritiken av symfoniorkestrarnas fäbless för musik skriven av sedan länge döda herrar. Den kan jag lätt besvara.

Vi verkar i en flerhundraårig tradition där varje framförande är både kulturarvsbevarande och nyskapande. Det senare för att varje tolkning filtreras genom sin tids människor och värderingar, vilket oundvikligen förskjuter traderandet en aning. Om inte, skulle vi bara få lyssna till träiga kopior. Genom dessa ständiga influenser hålls kulturarvet levande.

Man kan och bör diskutera vilket kulturarv som ska hållas levande. Även om jag ännu inte tagit mig an frågan i praktiken är jag stark anhängare av att leta i arkiven efter äldre tonsättare som trots konstnärliga kvaliteter tystats ned. Kvinnor, till exempel. Jag är också den första att hävda att kulturarvet hela tiden måste speglas i vår egen tids musik och där är vi långt framme. Listan över Göteborgs Symfonikers kommande verkbeställningar är gedigen och sträcker sig flera år framåt i tiden.

Den andra delen av frågan huruvida vi ska spela Atterberg är mycket svårare att förhålla sig till. Kan och ska man skilja på konstnären och hans verk? Hur pragmatisk kan man tillåta sig att vara innan ens apolitiska hållning blir politisk? Är det okej att fortsätta sprida en film, sedan regissören dömts för incest? Bör Tin-Tin i Kongo få stå kvar i bokhyllorna? Är det rätt att återuppväcka Atterbergs musik?

Den åttonde symfonin skrevs i slutet av andra världskriget och fick sitt första framförande i Helsingfors och Jean Sibelius telegraferade ett tack för den ”underbart helgjutna symfonin”. I oktober 1945 spelades verket i svensk radio, togs väl emot och har spelats relativt mycket av landets orkestrar. Göteborgs Symfoniker har dock bara framfört symfonin vid ett tillfälle tidigare, 1946.

Vid det laget var Atterbergs nazistsympatier ämne för utredning. Han friades, men blev därefter utfryst. Ingen ville ha med honom eller hans musik att göra. Senare forskning har genom modern textanalys av brev och skrivelser konstaterat en tydlig koppling till den nazistiska ideologin, så vi kan tyvärr inte hävda oklarhet som grund för att åter lyfta fram hans musik.

Anledningen till att vi spelade Atterbergs åttonde symfoni just igår är en pågående dokumentation av alla hans orkesterverk och beslut om detta omfattande projekt (Atterberg skrev nio symfonier) har fattats i samförstånd mellan Göteborgs Symfoniker AB, Neeme Järvi och skivbolaget Chandos.

Grunden för sådana projekt är att det alltid är intressant att ta del av en tonsättares hela produktion. Även de verk som kanske inte riktigt håller måttet är av betydelse i sammanhanget för att tonsättarens konstnärliga strävan och utvecklingen blir så tydlig.

Personligen kan jag efter min första bekantskap med Atterbergs åttonde symfoni tycka att den är lite tunn, men precis som jag kan lägga mycket tid på att ta mig igenom illa skrivna böcker är jag glad över att ha hört den. Om inte annat så för att den säger något om tonsättaren och den tid han var verksam i.

Folkviserapsodier av detta slag finns det gott om, särskilt i den svenska repertoaren för blåsorkester. Jag associerar verket både till akademisk högtidsmusik á la Hugo Alfvén och friluftskonserter i somriga stadsparker. Inget som får en att utvecklas som människa, men trivsamt och med lite närhistorisk känsla.

Vårt beslut att spela den åttonde symfonin har alltså sin grund i att vi genom en dokumentation vill ge en bild av hela Atterbergs produktion för symfoniorkester. Återstår att ta ställning till om man kan göra skillnad på konstverket och dess upphovsman.

Jag menar att man kan det. Åtminstone delvis.

Vi spelar ju musik av Wagner och han var verkligen ingen trevlig person. Dirigenten Kent Nagano formulerade sig bra kring detta då vi skulle framföra Ragnarök förra våren. Tidigt i karriären ville Nagano inte befatta sig med Wagners musik, eftersom han inte kunde acceptera Wagners ideologiska hållning. Så småningom landade han ändå i att så länge han med öppna ögon såg vad Wagner var för en person, kunde han med lika stor medvetenhet börja analysera den musik han hade skrivit. Nagano fann musiken storslagen och valde att konstnären och verket ändå går att skilja åt. Man kan tycka om musiken även om man starkt ogillar den som skrev den.

Jag tänker att det är som med svensk kriminalvård. Eftersom vi väljer att skilja på person och handling dömer vi ut fängelse istället för dödsstraff. Vi straffar handlingen och ger personen möjlighet att bättra sig. Även om vi mänskligt kan ha svårt att förlika oss med det anses en brottslig vara helt rehabiliterad som medborgare efter avtjänat straff.

Alltså menar vi att en i grunden god (eller åtminstone okej) människa kan göra en ond handling. Logiken fungerar också i omvänd riktning. Också en ond människa kan göra en god handling, till exempel skapa ett konstverk som inspirerar även den som skulle må mycket dåligt i mötet med dess upphovsman.

Jag medger att jag inte hade formulerat denna hållning då vi beslutade att dokumentera Atterbergs musik och jag kan förstå om någon tycker att resonemanget ovan är en efterkonstruktion. Frågan om Atterbergs politiska hemvist borde givetvis ha varit uppe till diskussion för länge sedan. Men nu är det som det är och jag drar lärdom av det.

Hursomhelst fick Kurt Atterbergs åttonde symfoni ett glänsande framförande igår. Såväl Neeme Järvi som Göteborgs Symfoniker är i högform. Jag har hört Symfonikerna i två produktioner efter juluppehållet och kan åter konstatera ett lyft.

Det var så också för ett år sedan. Under ledigheten mognade höstterminens arbete, så att orkestern kunde börja på en högre nivå än den som rådde före jul. Och då ska vi komma ihåg att det sista Göteborgs Symfoniker gjorde år 2012 var att spela Bruckners fjärde symfoni med Stanislaw Skrowaczewki. Ett framförande av historiskt hög kvalitet. Vi har således mycket gott att vänta av 2013.

Helena Wessman 11 januari 2013

Efter en veckas livligt julfirande ihop med min stora familj brukar vi resa söderut. På Gotlands sydspets har mina föräldrar sina rötter. Släkthuset ligger mitt i den stora tystnaden. Det enda som hörs är havets djupa suckar och knastret från brasan. En plats för stora tankar och sällsynt god sömn.

Resultatet brukar bli ett antal föresatser för det nya året. Några löften avger jag inte, men det är skönt att stämma av kompassriktningen och formulera hur jag vill forma mitt liv framöver, att sätta ord på vad jag vill uppnå privat och i yrket

Tankarna på mitt yrkesliv upptas, naturligt nog, nästan helt av Göteborgs Symfoniker och våra höga ambitioner. Men jag funderar också mycket över samhället i stort och vad som krävs om vi vill bevara vår starka demokrati och stabila ekonomi.

Min enkla analys landar i att det viktigaste är självständigt tänkande medborgare. Människor som reflekterar och är redo att kämpa för sina idéer och som därigenom driver utvecklingen framåt och håller destruktiva krafter i schack.

Den fria tanken har en stark tradition i vårt land, om än inte särskilt gammal.

För hundra år sedan var Sverige ett u-land med utbredd fattigdom och väldiga klasskillnader. Vi hade obligatorisk folkskola, men för de flesta var möjligheten till högre utbildning obefintlig. Kvinnor hade ännu inte rösträtt och många män handikappades av ett hektiskt supande.

Kampen för vidgade demokratiska rättigheter var intensiv och folkrörelsen växte starkt med nykterhet, bildning och religion i fokus. Folkhögskolor etablerades och folkbiblioteken blev fler och bättre rustade. Symfoniorkestrar bildades i syfte att göra musiken tillgänglig för de breda massorna och turnerande musik- och teatersällskap framträdde över hela landet. Allt drivet av en omfamnande attityd där alla skulle få vara med, oavsett ursprung och färdigheter.

Efter andra världskriget ökades utvecklingstakten. Sverige blev ett väbeställt land och de sociala reformerna kom slag i slag. Också kulturlivet fick ett uppsving.

Min pappa, som var kringresande musikkonsulent på 1950-talet, berättar om satsningarna som gjordes inför motbokens avskaffande 1955. Rädslan för att det svenska supandet skulle ta fart på nytt ledde till riksdagsbeslut om starkt ekonomiskt stöd till all slags ungdomsverksamhet, bland annat musikundervisning. Grunderna lades för ”det svenska musikundret”, vår enorma musikexport som har sina rötter i kommunala musikskolan.

Vår snabba vandring från u-land till en av världens starkaste demokratier har sin grund i en unik balansering mellan hårda och mjuka värden i de politiska besluten. En balansering som fick sin kulmen i och med etablerandet av 1974 års kulturpolitik där kulturupplevelser upphöjdes till demokratisk och medborgelig rätt.

Med reservation för att min beskrivning av samhällsutvecklingen är kraftigt förenklad och kanske inte historiskt exakt, vill jag med detta visa på samband som lätt kan gå förlorade vid oaktsamhet med samhällsbyggets olika delar. Jag har respekt för den politiska utmaningen, men hävdar bestämt att det är alla beslutsfattares ansvar att i varje delbeslut ta ett helhetsgrepp.

Allt hänger samman. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati. Skola, fritidsverksamhet och yrkesliv. Undervisning baserad på människans alla kapaciteter och ett kreativt näringsliv. Tillgången till kulturupplevelser och behovet av sjuk- och åldringsvård.

Balansen mellan hårda och mjuka värden måste värnas. Det räcker inte med matte för att stärka exportindustrin. För att komma åt det kreativa tänkandet krävs också träning i estetiska ämnen. Och bådadera är färskvara. Såväl inhämtande av faktakunskaper, som odling av kreativitet är en livslång process.

Min övertygelse är att kultur och bildning är en förutsättning för ekonomisk tillväxt – och att kultur och bildning är helt avgörande för om denna tillväxt ska kunna ske på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt. Det borde inte behövas någon statistik för att bevisa dessa samband. Några dygns reflektion i den gotländska tystnaden räcker långt.

Allt gott,
Helena Wessman

Så slogs ännu en tråd i musikhistoriens färgstarka väv. Stående ovationer, touche och lyckliga musiker i kö för att tacka maestron efteråt.

Det där blänket i musikernas ögon som visar kraften i den gemensamma upplevelsen och den djupt kända glädjen över att en konsert ännu återstår. Åhörare som berusade av glädje trots låsta dörrar plötsligt står utanför dirigentlogen för att tacka. Musikradions producent som omtumlad upprepar ”fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt”.

Själv står jag i röran bakom scenen och myser. Ett bättre avslut på året går inte att önska. Att skriva verksamhetsberättelsen ska bli ett nöje.

Veckans maestro heter Stanislaw Skrowaczewski. Han är 89 år och därmed drygt tre gånger äldre än höstens yngste dirigent, David Afkham. Legendarisk, men inte mindre levande för det.

Veckorna innan Skrowaczewski kom till oss tillbringades hos orkestrar i Japan och USA och avslutades med några dagars arbete i Warszawa innan han satte sig på planet som efter 13 timmars försening anlände till Göteborg i söndags kväll.

Kroppen är sned, men handslaget fast. Intellektet så glimrande att en snart femtioårig VD blir avundsjuk – och fylld av vördnad. Sjuttio års yrkeserfarenhet inger respekt.

”Åh, denna mossiga maestrodyrkan”, suckar den symfoniska musikens belackare. ”Det är obegripligt att ni fortsätter att ikonisera enskilda individer på det sättet. Musiken är väl en kollektiv konst, precis som teater och dans?”

Jag har tänkt så själv, att det ibland är rent vansinnigt hur vi hyllar våra dirigenter och solister. Orkestern har ju minst lika stor del i resultatet. Men så står jag där inför en människa med sådant själsdjup och tankehöjd som Skrowazcewski och får kapitulera. Vissa individer är faktiskt större än vi andra.

Mozarts andra violinkonsert och Bruckners fjärde symfoni står på veckans program. Briljant solist var Terje Skomedal, stämledare i Göteborgs Symfonikers andraviolinstämma. Också till honom var kön av tacksamma lyssnare lång.

Konserten dubbleras ikväll och spelas in både för Sveriges Radio P2 och vår egen digitala videokanal GSO Play. Ta vara på möjligheten till en riktigt stor musikupplevelse!

Arbetsåret lider mot sitt slut och dagarna fylls av planering, summering och allmän förvirring. Särskilt svårt är det att hålla reda på vilket år det faktiskt är som vi ska avsluta. Jag rör ihop det och skriver 2011 i ett mejl och 2014 i ett annat. Det är vådan av lång framhållning i verksamheten. Säsongen 2013/2014 känns nästan mer aktuell än innevarande vecka.

Göteborgs Symfoniker har haft ett mycket framgångsrikt år. Turnésuccé och makalösa konserter på hemmaplan ihop med Gustavo Dudamel. Konsertant framförande av Ragnarök med Kent Nagano. Flera gnistrande produktioner med Christian Zacharias som solist och dirigent samt nationaldags- och 75-årsfirande ihop med Neeme Järvi.

David Afkham, Alexander Shelley, Leif Segerstam, Alexander Vedernikov, Jukka-Pekka Saraste, Joana Carneiro, Dmitrij Kitajenko och Francois-Xavier Roth – och en rad andra fina dirigenter.

Och så alla storslagna solister, några av dem ur vår egen orkester: Per Ivarsson, trumpet, Sara Trobäck-Hesselink, violin, Per Högberg, viola, Erik Risberg, piano, Ernst Simon Glaser, cello samt Terje Skomedal, violin.

Vi har tackat av Gustavo Dudamel som chefdirigent med ett historiskt framförande av Mahlers andra symfoni och vi har presenterat Kent Nagano som hans efterträdare.

Till framgångarna 2012 hör också El Sistema och den första konserten där eleverna spelade tillsammans med Göteborgs Symfoniker. De konstnärliga residensen inom barn och ungdom har lett till banbrytande produktioner för den unga publiken och det digitala konserthuset har haft premiär både med streaming på internet och konserter på bio.

Organisationen som helhet och enskilda medarbetare har fått många utmärkelser och fina omdömen. Grammynominering i USA där vår Weinbergskiva var en av fem utvalda i hela världen i kategorin ”Best engineered album”. Nominering av vårt konsertmagasin Podiet till Svenska Designpriset i klassen ”Redaktionell print – magasin”.

Musikmagasinet Opus utropade oss förra december till årets marknadsförare och placerade i år vår digitala satsning och ”digitaliseringsgurun” Måns Pär Fogelberg som trea på sin topp-tjugo-lista. Våra skivutgåvor har genomgående fått lysande omdömen och Göteborgs-Postens recensenter har gett oss fler fyrar än någonsin tidigare.

”Det tycks inte gå att stoppa ångloket GSO”, skriver Opus. Vi driver på hårt för att utvecklas och lyckas bra tack vare kompetensen och engagemanget hos Göteborgs Symfonikers medarbetare. Stort tack för kraftfulla insatser under 2012!

Jag vill rikta ett tack också till vår styrelse och ägaren Västra Götalandsregionen för de goda betingelser för vårt arbete som de skapar. Detsamma gäller de företag, fonder och stiftelser som bidrar till vår finansiering.

Ett tack även till Göteborgs Symfonikers Vänner, Göteborgs Symfoniska kör, El Sistema, Nefertiti och alla andra vi samarbetar med.

Sist, men sannerligen inte minst: Tack, kära publik, för att ni kommer till våra konserter vecka efter vecka! Utan er skulle det inte bli någonting.

VD-bloggen gör nu uppehåll till den 4 januari.

God Jul och Gott Nytt År!

Helena Wessman 14 december 2012