Det är lördag morgon och i huvudet ringer Joakim Svenhedens fantastiska solon i Ein Heldenleben av Richard Strauss. Joakim gästade igår Göteborgs Konserthus tillsammans med sina kollegor i Kungliga Filharmonikerna från Stockholm. Den finske stjärnpianisten Olli Mustonen var solist och det hela leddes av chefdirigenten Sakari Oramo.

Filharmonikernas konsert ingår i vårt mångåriga utbyte där systerorkestrarna gästar varandras konserthus en gång om året. Göteborgs Symfonikers nästa visit i Stockholm äger rum i maj, också då med Strauss på programmet; Tod und Verklärung. År 2014 är Strauss-året framför andra. Vi firar att det är 150 år sedan tonsättaren föddes.

Någon orkesterkonsert med Göteborgs Symfoniker blir det inte denna vecka, men väl en mängd framträdanden med mindre ensembler. Vi har haft kammarmusikvecka med fritt svängrum för göteborgarnas symfoniker att själv tolka musiken, utan ledsagning av en dirigent. Konserthuset sjuder av skaparlust. Konserter ges på olika platser i regionen. Idag exempelvis i Uddevalla och Alingsås.

Stark lust har också präglat Sportlovsorkesterns arbete under veckan. Unga musikanter har återigen samlats i vårt hus för att spela symfoniorkester med Göteborgs Symfonikers violinist Thord Svedlund som dirigent och ett tiotal av hans kollegor som coacher. Det är härligt att se den ömsesidiga glädjen hos ungdomarna och deras professionella förebilder. Idag kl 15.00 blir det konsert. Missa den inte!

Under en intervju igår morse fick jag frågan hur det står till med det svenska musiklivet. Jag svarade snabbt att det är både dystert och optimistiskt – och fortsatte sedan resonemanget i tanken resten av dagen. För det är en frågeställning med många bottnar.

Om vi ser till utbud, kvalitet och publikintresse mår det svenska musiklivet bättre än någonsin. Vårt lilla land kan stoltsera med världsartister inom alla genrer och våra orkestrar, ensembler och grupper håller generellt en mycket hög nivå. Kreativiteten blomstrar och utvecklingstakten är stark både hos institutionerna och inom det fria musiklivet.

Samtidigt blir förhållandena inom musiklivet allt tuffare. Många institutioner står vid ruinens brant efter åratals urholkning av anslagen genom att uppräkningarna konstant är mindre än kostnadsökningarna. För att hålla verksamheten igång tvingas institutionscheferna att antingen tumma på kvaliteten, smalna av utbudet eller minska personalstyrkan. Vilket alternativ de än väljer går beslutet i förlängningen ut över frilansmusikerna, som får allt svårare att försörja sig.

När det gäller frilansarna är a-kassan inte längre till någon hjälp. Tidigare kunde musiker stämpla mellan speljobben, men nu måste de aktivt söka andra slags arbeten för att få understöd. Just för konstnärliga yrken fungerar detta dåligt, eftersom professionen kräver ständig färdighetsträning. En musiker måste öva fokuserat flera timmar varje dag och behöver som frilans lägga tid både på att utveckla programkoncept och att administrera sin tillvaro. Det går inte om man samtidigt ska jobba med något helt annat.

Lösningen på detta dilemma finns hos inom Musik-, Teater och Dansallianserna, den så kallade tredje anställningsformen. Genom allianserna får scenkonstnärer en tryggad tillvaro med lön istället för a-kassa mellan frilansjobben. Då de får ett jobb tar de tjänstledigt från alliansen och förlänger med varje tjänstledighet sin anställning. Under löneperioderna erbjuds konstnärerna fortbildning och stöd för att utveckla sina program- och projektidéer. Denna ordning är mycket gynnsam både för kulturlivets utveckling och scenkonstnärerna. Tyvärr är det en möjlighet som kommer alltför få till del.

Om nu förhållandena är så tuffa kan man ställa sig frågan varför de fortsätter, frilansarna och institutionerna. Eller som en rikspolitiker uttryckte det häromåret: ”Hur ska vi kunna tro på era larmrapporter när ni hela tiden skapar mer för mindre pengar?”

Svaret ligger i konstens nästan tvingande kraft. Den som har fått gåvan att uttrycka sig konstnärligt och har den envishet som krävs för att lyfta sin begåvning till professionell nivå blir fast och vill bara hålla på och hålla på.

Visst händer det att musiker, skådespelare och andra konstnärer byter bana – jag har själv gjort det – men det sker inte i första taget.

Detsamma gäller institutionscheferna. Till nästan vilket pris som helst vill de nå ut med sin konstart och eftersom kontakten med konsten befrämjar kreativitet trollar alla med knäna och lyckas både med utbud och utveckling trots att det egentligen inte skulle gå.

I det korta perspektivet är det positivt. Kulturlivet är konkurrensutsatt och alla tvingas öka sin produktivitet. Men på lång sikt riskerar vi att bryta ned och tunna ut vårt för demokratin så viktiga kulturliv. För konst tar tid.

De där textraderna eller den musikaliska tolkningen som får mottagaren, publiken att stanna upp och reflektera är något som har fått mogna i en människa under lång tid. Och för att detta konstnärliga uttryck ska nå publiken på ett bra sätt krävs skicklighet och lugn också i produktionsarbetet bakom scenen.

Därför vill jag i dessa valtider mana våra politiker till en fördjupad diskussion om förhållandena inom kulturlivet. Nästan alla partier säger att de vill förbättra villkoren för kulturutövarna, konstnärerna, men få har något konkret att komma med.

Jag har tre förslag: Stoppa urholkningen av institutionernas anslag, kompensera varje år för kostnadsökningarna. Stärk Musik-, Teater- och Dansallianserna, så att minst dubbelt så många scenkonstnärer kan få anställning. Återinför konstnärslönerna så att exempelvis tonsättare, författare och bildkonstnärer får det lugn ur vilket den geniala konsten växer fram.

/Helena Wessman

Man är inte bättre chef än sitt senaste beslut. När det blir fel är min besvikelse lika stor som medarbetarnas och jag tvingas åter konstatera att det inte finns några genvägar. Varenda beslut måste vara noga genomtänkt och väl förankrat om det ska bli bra.

Det är precis som för musikerna. Minsta slarv i förberedelserna drabbar det gemensamma resultatet. Däri ligger en stor del av pressen de utsätts för i sitt yrke, att situationen i orkestern är så naken. Praktiskt taget inget kan gömmas undan och allt är utsatt för bedömning av publiken, dirigenten, kollegorna och – strängast av allt – av musikern själv.

Fördelen med att vara administratör är att de flesta misstagen kan rättas till. Sitter du i orkestern finns sällan möjlighet att stanna upp och ta om. Felspelningarna blir ”hängande i taket”, som en kollega uttryckte det.

Jag sitter på tåget mot Västerås och försöker summera veckan. Två fina konserter och lika många styrelsemöten har den rymt, liksom varma och inspirerande möten med medarbetare och externa samarbetspartners, ovanligt mycket tid vid skrivbordet och en rejäl tabbe.

Min tabbe bör hållas utanför detta forum, men om konserterna berättar jag gärna. Veckans maestro är Neeme Järvi, som kommit för att fortsätta spela in Kurt Atterbergs symfoniska verk. Denna gång är det Symfoni nr 5, ”Sinfonia funebre” som har förevigats vid två framföranden för publik och en dags arbete i enrum med mikrofonerna.

Konserterna rymde också Joseph Haydns Symfoni nr 77 – vald av Järvi för att han snart uppnår denna ålder – och Mozarts Sinfonia Concertante för violin, viola och orkester. Solister var vår konsertmästare Sara Trobäck Hesselink och vinnaren av Solistpriset 2012, Ellen Nisbeth. De bjöd på en storartad tolkning som kommer att gå till historien.

Många av veckans möten har varit framåtblickande. I onsdags hade jag förmånen att ta del av spännande tankar på hur El Sistema-undervisningen i framtiden kan knytas ännu närmare Göteborgs Symfoniker och idag talade vi om förestående modernisering av Konserthuset. Till det kommer strategisamtal med både styrelsen och ledningsgruppen samt utvecklande enskilda samtal med avdelningscheferna.

Naturligtvis har veckan också präglats av mitt beslut att efter sommaren gå vidare till ett annat uppdrag. Ett chefsbyte får förstås organisationen att gunga till, men till oro finns ingen anledning. Göteborgs Symfoniker AB har ett väloljat maskineri med starka chefer och högkompetenta medarbetare på alla positioner. Verksamheten kommer att hålla hög fart framåt även utan mig.

Helena Wessman 7 februari 2014

När tillvaron ställs på huvudet kan man kanske unna sig att citera en töntig dänga. Eller varför inte en prins: ”Mina känslor är all over the place.”

Det handlar om veckans tillkännagivande att jag ska lämna Göteborgs Symfoniker för att istället bli chef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Och om det faktum att offentliggörandet inträffade just på min 50-årsdag.

Födelsedagen hade jag inte tänkt fira något särskilt. Planen var att sitta hemma i vardagsrummet och öva dragspel. Riktigt så blev det inte.

När alla som skulle vara med på personalmötet och presskonferensen i Berwaldhallen hade rådbråkat sina kalendrar återstod bara en dag, den 28 januari. Dragspelet lämnades åt sitt öde och jag drogs istället in i en minst sagt omtumlande virvel av presentationer, intervjuer och gratulationer. Varmt tack, alla vänliga människor som har hört av sig!

Först ska sägas att jag är omåttligt stolt över att för andra gången ha blivit utvald att leda en av landets främsta kulturinstitutioner. Eller egentligen är det tredje gången. Högskolan för scen och musik, där var jag innan jag kom till Göteborgs Symfoniker, kan räknas till samma kategori även om den också tillhör utbildningsväsendet.

Jag är stolt och glad – och samtidigt oändligt sorgsen. Det var med stor vånda jag lät mig lockas in i Berwaldhallens rekryteringsprocess. Jag älskar ju mitt uppdrag här i Göteborg och är varmt fästad vid alla mina medarbetare och externa partners. Mycket är dessutom ogjort – vi har en bit kvar till världstoppen – så jag hade gärna stannat i många år till.

Haken är mitt veckopendlande från Västerås. I sju år har det pågått och det sliter. Jag behöver flytta hem till maken. Och då vore det ju dumt att avstå möjligheten att göra det i kombination med ett så fint uppdrag som det jag nu har fått.

Det som lockar särskilt med Berwaldhallen, utöver de excellenta ensemblerna, är hemvisten inom Sveriges Radio och närheten till systerbolagen Sveriges Television och Utbildningsradion.

Public service är ett av demokratins fundament. Genom att neutralt spegla samhället och erbjuda bildning inom vitt skilda områden rustar public service medborgarna för beslut både i det enskilda och om hur våra gemensamma angelägenheter ska skötas. Om individens fria val ska kunna vara riktigt fritt krävs kunskap.

Att i ett sådant sammanhang ha till uppgift att ge den västerländska konstmusiken spridning är stort.

Också medborgarnas tillgång till kultur är fundamental för demokratin. Genom konsten får vi kontakt med våra inre drivkrafter och kan sätta oss själva i perspektiv till våra medmänniskor, vilket i sin tur ökar vår förmåga att gå utanför oss själva i de stora gemensamma besluten om hur vi ska kunna leva våra liv i landet Sverige.

Det ligger en oerhörd kraft i kombinationen kultur och public service. Kanske inte så konstigt då att jag går igång på det, jag som hela mitt vuxna har varit upptagen av tanken på hur musikens räckvidd ska kunna ökas. Musiken är en skatt som jag vill dela med mig av.

Och nu får jag ju förmånen att fortsätta göra det. Jag är ödmjukt tacksam.

Det blev några turbulenta dagar – många starka känslor väcktes förstås också då jag kom till Göteborg i onsdags – men sedan har den vardagliga lunken (om det nu någonsin blir särskilt vardagligt i ett sådant här yrke) gradvis infunnit sig.

Idag blir det strategidiskussioner med programutskottet och imorgon filmen Koyaanisqatsi med musiken framförd live av Göteborgs Symfoniker och Philip Glass Ensemble på Scandinavium. Ett utmärkt tillfälle att möta sig själv.

Helena Wessman 31 januari 2014

En symfoniorkester är på sätt och vis ett helt gränslöst instrument. Spännvidden vad gäller genrer och tidsåldrar är enorm och användningsmöjligheterna oändliga. I alla fall om symfoniorkestern ifråga har en så öppen attityd som Göteborgs Symfoniker.

Igår fick jag höra det igen: ”Vilken fantastisk orkester ni har här i Göteborg! Musikerna är verkligen hungriga på att spela.”

Så är det inte på alla platser i världen. Enligt veckans dirigent, Charles Hazlewood, kan särskilt engelska och amerikanska orkestrar ha ett avmätt, för att inte säga arrogant, förhållningssätt gentemot de arbetsuppgifter som föreläggs dem.

”Det kan vara helt hopplöst att skapa energi på podiet”, sa Hazlewood och förklarade att det åtminstone i England kan bero på att musikerna jobbar så vansinnigt mycket. En engelsk orkester kan arbeta dubbla pass sex sju dagar i veckan.

Göteborgs Symfonikers knockade igår både medmusikanter och publik. Lyckliga partners på podiet, utöver dirigenten Charles Hazlewood, var sångsolisten Sabina Zweiacker och presentatören Orvar Säfström. Strax bakom kulisserna fanns glade Magnus Johansson som arrangerat musiken.

I publiken satt elva hundra dataspelsfantaster, som gav ett gensvar som i sin tur golvade orkestern. När Orvar Säfström bad musikerna applådera publiken blev det vilt på podiet och efteråt fylldes luften bakom scenen av överväldigade kommentarer.

En bra dag på jobbet, således.

Det vi erbjuder denna vecka är Score, dataspelsmusik framförd live av fullstor symfoniorkester. Uppenbarligen en musikgenre av stort intresse för många. Våra tre offentliga konserter och dagens kortvariant för gymnasieelever sålde slut på nolltid. Över fyra tusen personer, varav de flesta sannolikt inte besöker oss särskilt ofta, kommer att lyssna till Göteborgs Symfoniker denna vecka.

Många av dem kommer dessutom att under ett par dygn göra Konserthuset till sitt och delta i det Sverigemästerskap i dataspel som avgörs i helgen.

Sådant gläder ett direktörshjärta – att ännu en grupp medborgare finner vägen till vårt vackra hus och låter sig beröras av musiken som framförs.

På middagen efter konserten igår talade jag med Charles Hazlewood om detta med att nå ut. Han har många spännande idéer och berättade bland annat om sin orkesterfestival som lockar femtontusen åhörare, om sin ensemble som spelar nyskriven tuff musik på sensträngade barockinstrument och om sin orkester för musiker med funktionshinder, läs mer här.

Jag å min sida talade om vårt arbete med El Sistema och övriga delar av kulturskolan, våra utomhuskonserter och om hur vi specialanpassar produktioner för olika publikgrupper och arbetar för att vårt hus ska bli den självklara mötesplatsen för skilda grupperingar.

Vi enades om att en öppen attityd och ett kreativt sinnelag är ett måste om konstformen klassisk musik ska överleva – och om att vi i detta har stora möjligheter att påverka samhället i stort.

Genom att exempelvis samla personer med funktionshinder och samarbeta med El Sistema kan vi både bidra till att sätta ljuset på och skapa debatt kring orättvisor och ojämlika förhållanden som drabbar grupper av medborgare samt till att stärka deras självkänsla genom att göras deras röster hörda. Och detta utöver den uppenbara fördelen att vi kan erbjuda dem och deras åhörare starka musikupplevelser.

Och det är här symfoniorkesterns gränslöshet kommer in. Sedan jul har Göteborgs Symfoniker hunnit med att vara finalorkester i en tävling för unga solister, konsertera tillsammans barn från El Sistema, ge tre abonnemangskonserter med musik av Mozart och Mahler samt att framföra dataspelsmusik så att hela huset kom i gungning av publikens entusiasm. Och nästa vecka ska orkestern spela live till den mäktiga filmen Koyaanisqatsi på Scandinavium.

Med en sådan spännvidd kan vi nå ut riktigt brett med vår musik. Och det gör vi. Applåden igår, då Orvar Säfström i inledningen presenterade Göteborgs Symfoniker, talade sitt tydliga språk. I salongen satt människor som kanske inte besöker oss så ofta, men som uppenbarligen är stolta över sin orkester.

Helena Wessman s4 januari 2014

Under tre dagar har mönstret varit detsamma. Vid två-tre på natten vaknade kroppen och den trötta hjärnan började varva upp. Frukt, vatten och tidningsläsning på nätet, sedan var det dags att börja arbeta.

Jag har varit i USA och jetlagen triumferar. Att kliva upp mitt i natten har gått bra, men att vara vaken på kvällen var en plåga. Redan på eftermiddagen började jag klippa med ögonen och efter åtta slog mikrosömnen till. Föredrag, samtal eller konsert – jag slocknade obönhörligen.

Skälet till dygnsomställningen var ISPA:s årliga kongress i New York. ISPA, International Society for the Performing Arts, samlar företrädare för kulturinstitutioner inom musik, dans och teater, agenturer, myndigheter och andra med engagemang för kultur. Omkring 400 delegater från hela världen diskuterade konstens förutsättningar i ett föränderligt samhälle.

Vi har talat om kulturbranschens särart, krav på ekonomisk avkastning och engagemang i social utveckling, om nya verktyg för konstens spridning, utmaningar vid etablering av tillväxtfrämjande kulturdistrikt och om behovet av nyskapande samverkan.

Och som iskall underström: Det fria uttryckets minskade utrymme, de senaste årens brutala nedskärningar och utmaningen att säkra en publik för framtiden.

I Marocko fängslas frispråkiga konstnärer och i Spanien har kulturministeriet lagts ned. Över hela världen stängs kulturinstitutioner och alltfler unga söker sin kulturella tillfredsställelse i cyberrymden.

Bara i Kina råder optimism. Där är den klassiska musiken hetare än någonsin med en publik som till hälften är under 40 år. Också Sverige glänser. Enligt undersökning är vi det land inom EU där deltagandet i kulturlivet är störst.

Svårigheterna till trots, inget tystar konstnärerna. Flera talare har konstaterat att ju djupare oro i samhället, desto starkare växer sig kulturutövarnas engagemang. Alternativa rörelser växer fram och stängda institutioner ersätts av förställningar på gator och torg. Lösningarna på finansieringsproblemen är många.

En teater i Newcastle har öppnat gastropub och startat inkubatorverksamhet för kulturföretagare. Sydneyoperan säljer kakelplattor till befolkningen för att finansiera renoveringsarbeten. I Brasilien leds insamilngarna till operan i Rio de Janeiro av en nationell TV-kanal.

Över hela världen engagerar sig kulturinstitutioner i socialt arbete och på Brooklyn i New York har en teatergrupp tagit på sig journalistens granskande roll och startat ett undersökande projekt kring FN:s klimatpolitik.

Mellan panelsamtalen har vi minglat målmedvetet. Kontaktskapande är en viktig del av kongresser av det här slaget. Många har haft listor med personer att söka upp. Organiserade möten var förstås också vanligt förekommande.

Själv har jag bland annat träffat två agenturer för att diskutera ett par längre turnéer som vi planerar för 2015 respektive 2017. Jag har också inlett diskussioner om ett internationellt orkesterutbyte och har haft möte med en kollega från Göteborg vars kalender alltför sällan synkar med min.

Att vakna mitt i natten har fördelen att man kan arbeta ostört, så paradoxalt nog har jag efter dagarna i New York bättre koll på mejlen än jag brukar. Fram på den amerikanska morgonkvisten gav jag mig ut på joggingturer i det pulserande stadslivet. Redan vid halv sju var det svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Nu är jag på väg hem. Den nattliga flygturen över Atlanten är avklarad och den dagslånga transporten genom Europa och Sverige påbörjad. Lagom till fredagsmyset landar jag hemma i Västerås.

Som alltid efter längre resor känner jag mig avstängd från verksamheten hemma. Viss mejlkontakt har jag haft med kollegorna inom administrationen, men av orkestern har jag inte hört ett ljud.

Gästartister denna vecka är dirigenten Marc Albrecht och den tyska violinisten Arabella Steinbacher. Jag hoppas att de trivs tillsammans med våra fina musiker.

Nästa vecka får göteborgarnas symfoniker ta sig an produktionen Score, dataspelsmusik i stort symfoniskt format innan nästa uppgift tar vid: ett liveframförande av musiken till filmen Koyaanisquatsi ihop med tonsättaren Philip Glass och hans ensemble. Filmen visas på Scandinavium på den största filmduken någonsin i Europa. Då lär jag inte ha några problem att hålla mig vaken.

Helena Wessman 17 januari 2014

Så har vi nu nått fram till 2014. Tiden går fort då man har roligt. Ekonomiavdelningen arbetade på sedvanligt vis i mellandagarna – bokslutet ska ju förberedas – men för de flesta av oss andra började arbetsåret i tisdags.

Temat för denna första vecka är unga talanger. Två tävlingar, workshops och föreläsningar, ett heldagsseminarium om talangutveckling och två sida vid sida-konserter hinner vi med på bara fem dagar.

Tävlingarna i fråga är Polstjärnepriset och Solistpriset vars finaler vi har genomfört i vårt hus. Huvudmän är Vänersborgs kommun respektive Kungliga musikaliska akademien. Samarbetspartners kring Solistpriset är också Sveriges Radio och Musik i Syd.

Polstjärnepriset vänder sig till ungdomar i åldrarna 14 till 18 år, vilka spelar orkesterinstrument och tänker sig en yrkesbana som musiker. De tävlande i Solistpriset är lite äldre. De befinner sig som regel i slutfasen av sin utbildning, med siktet inställt på en solistkarriär.

Polstjärnprisets final hölls i tisdags och Solistprisets igår. I båda fallen korades vinnaren i hård konkurrens. Samtliga tävlande spelade på en mycket hög nivå.

Finalister i Polstjärnepriset var Albin Uusijärvi, viola, Julia Isaksson, piano, Josef Alin, cello och Carl Vallin, violin. Tävlade om Solistpriset gjorde Filip Draglund, trumpet, David Huang, piano och Frida Fredrikke Waaler Wearvågen, cello.

Till vinnare korades Albin Uusijärvi och David Huang. Deras lycka fick konsertalen att glimra.

Nu är det fredag och konserthuset intas snart av 70 El Sistema-barn som ska spela tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Repetition idag och två konserter i morgon – sida vid sida.

Det är tredje året vi genomför konserter av det här slaget. Det ska bli spännande att ta del av barnens utveckling och – det kan jag lova – rörande att se deras musikglädje. Jag vet inget mer hjärtknipande än lyckliga barn och sådana finns det gott om inom El Sistema.

Vad annat denna första vecka? Översvämmad mejlbox, ledningsmöte, enskilda samtal, en förhandling och ett morgontidigt föredrag för en Rotaryklubb. Precis som vanligt, alltså. Fast nu under 2014.

Helena Wessman 10 januari 2014

För de flesta anställda vid Göteborgs Symfoniker AB återstår nu endast en arbetsdag innan julledigheten. Vi avslutar med tårna djupt i myllan genom att framföra Wilhelm Stenhammars andra symfoni ihop med Herbert Blomstedt. Mer Göteborgsymfoniskt kan det inte bli.

Wilhelm Stenhammar var Göteborgs Symfonikers chefdirigent 1907-1922 (orkestern bildades 1905). Han var visionär och arbetade mycket hårt. Hela 641 framträdanden hann det bli under hans femton år på pulten, vilket betyder att han under perioden dirigerade i stort sett alla orkesterns konserter. Med en nydanande verksamhet grundlade han ett modernt musikliv som öppnade sig för alla, oavsett klasstillhörighet. Begreppet folkkonserter härstammar från Stenhammar.

Sin andra symfoni skrev Stenhammar direkt för Göteborgs Symfoniker och uruppförandet skedde den 22 april 1915. Sedan dess har orkestern framfört verket 46 gånger. Dock aldrig med Herbert Blomstedt.

Svenske Herbert Blomstedt räknas tveklöst till skaran ”världens främsta dirigenter”. Han föddes i USA, tillbringade sin ungdomstid i Göteborg och utbildade sig så småningom vid Kungliga musikaliska akademin och Uppsala universitet.

Som tonåring tog Blomstedt violinlektioner för en av Göteborgs Symfonikers konsertmästare och han berättar med förtjusning om hur han sålde tidningar för att få ihop till undervisningen och sitt abonnemang i Göteborgs Konserthus.

Enligt nya arkivuppgifter verkar det som att Blomstedt dirigentdebut skedde i Göteborg den 11 september 1953 med en radioinspelning av Beethovens sjunde symfoni. Året efter debuterade han med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och den 1 december 1954 gav han sin första offentliga konsert med Göteborgs Symfoniker. Efter det har Blomstedt lett orkestern vid 45 tillfällen.

Herbert Blomstedt har under sin 60-åriga karriär tolkat oändliga mängder musik, däribland flera verk av Wilhelm Stenhammar. Den andra symfonin tog han sig emellertid an först för ett par år sedan. Annat har kommit emellan och periodvis har han också tvivlat på verkets kvalitet. Nu är han övertygad om motsatsen.

Vid ett seminarium som vi anordnade tidigare i veckan berättade Blomstedt att han ägnade en hel sommarmånad enbart åt Stenhammars andra symfoni. ”Jag ville tränga in i verket riktigt på djupet och förstå tonsättarens alla intentioner. Det är först när man begriper varför det står ett F istället för ett Fiss som man till fullo har tillägnat sig musiken. Det jag såg var utsökt. Jag har dröjt länge med Stenhammars andra symfoni, men nu tar jag skadan igen och tänker framföra den över hela världen.”

I våra samtal uppehåller sig Herbert Blomstedt ofta vid det speciella med att göra verket med Göteborgs Symfoniker, Stenhammars orkester. ”Det är ju orkesterns egen musik”, säger han. Och det kan jag lätt hålla med efter att ha hört verket på konsert. Göteborgssymfoniskt är ordet.

Sin historia bör man skriva medan den pågår. Således dokumenterar vi noga detta storslagna möte mellan Blomstedt, Stenhammar och Göteborgs Symfoniker. Innan veckan är slut har vi, utöver tre konserter och onsdagens seminarium, hunnit spela in både en timmes dokumentärfilm och en CD-skiva samt gjort upptagning för vår webb-tv-kanal GSO Play. Ett intensivt program, som till synes lämnar Maestro Blomstedt hela oberörd. Mogen ålder till trots (han är född 1927) är Blomstedt den mest energiske av oss alla.

Blomstedt ungdomliga, för att inte säga pojkaktiga, musikglädje illusterar på ett förträffligt sätt det vår verksamhet står för. Vi vårdar vår historia genom ständig förnyelse.

Det är snart jul och Göteborgs Symfoniker kan lägga ännu ett framgångsår till handlingarna. Vi återkommer i januari med en vecka helt ägnad åt unga musiker. På programmet står Polstjärneprisets final, Solistprisets final, ett heldagsseminarium om talangutveckling och två Sida vid sida-konserter ihop med El Sistema.

Jag vill rikta ett stort och ur hjärtat kommande tack till mina fantastiska kollegor. Er stora kompetens och varma entusiasm gör verksamheten. Tack också till styrelsen, vår ägare Västra Götalandsregionen, Göteborgs stad och våra näringslivspartners. Slutligen det största tacket av alla, till Publiken! Utan er vore vi intet.

VD-bloggen gör nu uppehåll till den 10 januari.

God Jul och Gott Nytt År!

Vi är inne på upploppet nu. Väldigt snart är det jul och vi springer lite fortare för varje dag. Mjölksyran lurar runt hörnet, men humöret är på topp. Vi har ju mycket att glädjas åt.

Gårdagens magnifika jullunch, till exempel. Enligt tradition samlade vi medarbetare, pensionärer, styrelseledamöter och vänföreningens representanter i Götaplatsfoajén för umgänge och gemensam summering av året. Maten ordnades av vår restaurang, vars medarbetare uppenbarligen finner stort nöje i att bulla upp för arbetskamraterna. Vi fick en fantastisk måltid!

Vi fick också underhållning av vår stadsteatergranne Henric Holmberg, som framförde ett avsnitt ur Patrik Süsskinds monolog Kontrabasen. Efter det överräckte Susanna Pernheim en brevfaksimil vill orkestern.

Susanna Pernheim har under snart ett år arbetat med vårt stora arkiv, botaniserat och organiserat. Bland fynden finns Wilhelm Stenhammars brev till orkestern då han hade bestämt sig för att sluta som chefdirigent år 1922. Susanna har låtit förstora och rama in det unika och mycket rörande dokumentet. Uppenbarligen fanns en stor närhet mellan chefdirigent och musiker redan på dem tiden.

Ett annat glädjeämne denna vecka är att vi har nominerats till amerikanska Grammy Award för den första volymen av vår Atterberg-dokumentationen med Neeme Järvi. Vi är uttagna till klassen ”Best Orchestral Performance” och tävlar med bland andra Los Angeles filharmoniker, Berlins filharmoniker och Metropolitanoperans orkester. Vinnare meddelas vid den stora Grammygalan i januari.

Vi kan också känna oss nöjda med resultatet av onsdagens flashmob på Landvetters flygplats. I samarbete med flygplatsens driftbolag Swedavia har vi tagit fram fyra specialdesignade stolar där resenärer kan titta på vår digitala kanal GSOPlay. Några av dem som provade stolen överraskades med ett liveframförande av musiken på skärmen. Klicka här för att se hur det gick till.

En annan trevlighet är veckans sverigepremiär för Bent Sørensens trumpetkonsert med norska Tine Ting Helseth. Den har vi glatt oss åt länge. På pulten står Göteborgs Symfonikers tidigare chefdirigent Mario Venzago, som omfattas med stor värme av både orkester och administration. Och av publiken, förstås. Den första konserten ges ikväll i Vara Konserthus. På lördag blir det repris hemma i Göteborg.

Inte bara höstterminen är inne på upploppet, utan också säsongsplaneringen för 2014/2015. I förmiddags hade vi möte med programutskottet för att fila på detaljerna. Vi fick inte riktigt allt på plats, men det känns som om läget är ovanligt mycket under kontroll. Det är bra jobbat av planeringschef Sten Cranner med flera.

Stiftelsen El Sistema hade styrelsemöte igår. Vi summerade venezuelaresan och diskuterade med hetta den svenska utvecklingen. Hur kan El Sistema växa på bästa sätt och hur ska vi formulera oss kring vad vi vill uppnå?

Robin Mannheimer är stiftelsens ordförande. Han är också en av dess stiftare tillsammans med bland andra Gustavo Dudamel. Ledamöterna är hämtade från Malmö, Stockholm och Göteborg. Som en av de organisationer som initierade El Sistema i Sverige har Göteborgs Symfoniker AB en fast plats i styrelsen.

I onsdags var det ledningsgruppen som diskuterade framtidsfrågor. Vår vision och strategi har några år på nacken och behöver fräschas upp. Målet är att ha en ny strategiplan på plats i februari och jag är mån om att alla känner dokumentet som sitt eget. För detta krävs många samtal och ett av dem förde vi som sagt onsdags. Jag har förmånen att samarbeta med fyra kloka och mycket kompetenta chefer, så diskussionerna var som vanligt ett rent nöje.

Decembermörkret faller över Vara, där jag sitter på en bänk och avslutar veckans blogg. Jag ska strax ge mig ut på en joggingtur för att få ny energi inför kvällens konsertupplevelse. I helgen är jag ledig och sedan återstår bara en veckas arbete innan julfirandet tar vid.

Trevlig Lucia!

Så är då årets julfirande påbörjat. Venezuelaresan slukade första advent, så framkörningssträckan blev kort. Desto fräschare blev upplevelsen av gårdagens JulJubel med Mia Skäringer, tenoren Rickard Söderberg, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska Kör under ledning av Christoffer Nobin.

Lika traditionellt som JulJubel är vårt ifrågasättande av konceptet. Åtminstone någon gång varje år råkar vi i tvivel och diskuterar intensivt om vi inte borde förändra upplägget, kanske hitta på något nytt. Vi vrider och vänder på programidéerna – och kommer alltid fram till att detta ändå är det bästa.

Som tidigare gånger satt jag igår i salen och tänkte att det var tur att vi besinnade oss. Publiken jublade och då jag tittade på klockan efter sista låten blev jag förvånad över att tiden flugit iväg. Även om konserten var i längsta laget kändes den inte det minsta utdragen.

Största förtjänsten för detta ligger förstås hos de medverkande. Det var högsta kvalitet rakt igenom med Mia Skäringers burleska betraktelser som uppiggande kontrast till allt det juliga. Rickard Söderbergs mycket personliga tolkningar av Adams Julsång och Sibelius Julvisa kommer jag att minnas länge.

Konserten föregicks av vårt årliga julmingel för politiker, partners och vänner. Med bjudningen vill vi tacka för ett fint samarbete och ge möjlighet till utbyte. Det är fantastiskt roligt att se entusiasmen hos våra tillskyndare. Göteborgs Symfoniker har ett gott stöd i staden och regionen.

Samtidigt med JulJubel infann sig snöstormen Sven, som tog andan ur mig då jag gick hem från konserten. Hela natten har han slitit i hyreshuset uppe på berget, så jag tvivlade starkt på möjligheten att ta mig till Stockholm med första morgontåget. Tji fick jag. Lite försenade är vi, men av det förväntade kaoset blev intet. Tack för det!

Dagens resa gäller ett styrelsemöte på Kungliga Musikhögskolan. I förrgår samlades styrelsen för Bergens Filharmoniska Orkester och i måndags kom vi hem från Venezuela. Däremellan stimulerande möten och samtal med mina kollegor hemma i Konserthuset i Göteborg. Det finns inte minsta risk att mitt jobb blir långtråkigt.

Venezuelaresan avslutades på bästa möjliga vis. Besöket i Gustavo Dudamels hemstad Barquisimeto bjöd på värme och fina musikupplevelser. Först en rörande konsert med barn för särskilda behov, därefter rundvandring och en rad småkonserter på det nucleo (musikskola) där Dudamel fick sin första skolning. Bland annat fick vi höra en rasande skicklig trumpetensemble som med sitt grymma sväng förorsakade ett spontant ”dansutbrott” hos medresenärerna.

Som sista officiella programpunkt på resan gick vi på konsert med Simon Bolivar Symphony Orchestra under ledning av Gustavo Dudamel. Det är samma orkester som vi tog emot i Göteborg 2010, bara lite äldre och betydligt mognare i sitt spel. Helt lysande och i klass med de allra främsta orkestrarna i Europa.

Konserten gavs i El Sistema-centret i Caracas och publiken var lika brokig som salens färgglada stolar. Enligt vår guide Maranto Borjas når El Sistemas och Gustavo Dudamels popularitet ut i samhällets alla delar. Konsertbiljetterna är gratis och när de tar slut blir det nästan upplopp utanför centret.

Efter konserten fick hela gruppen träffa Gustavo Dudamel och El Sistemas grundare José Antonio Abreu. De uttryckte sin glädje över vårt engagemang i El Sistema och att vi kommit till Venezuela för att se hur de arbetar. Vi å vår sida tackade för att vi blivit så väl omhändertagna och för den inspiration som resan givit. Sedan sjöng vi en stump för Abreu. Luften var tjock av rörelse, som det heter i äldre romaner.

Som jag skrev förra veckan kan vi redan nu se konkreta resultat av studieresan. Viktigast är att El Sistema Sverige nu formellt är partner till El Sistema i Venezuela. Det uttrycks på ett förträffligt sätt i det ”ackrediteringsbrev” som Abreu signerat.

”Through this letter of support I accept and acknowledge that the Swedish foundation may represent me in spreading the vision of El Sistema in the world and I give my full blessing and support to the work done by ”Stiftelsen El Sistema”, Sweden.”

Helena Wessman 6 december 2013

Bussen ilar fram i den täta trafiken. Det venezolanska landskapet är bergigt och frodigt grönskande. Kåkstäderna avlöser varandra. Ute är det varmt och soligt, men inne i bussen har vi bylsat på oss till skydd mot luftkonditioneringens isande pustar. Vi är på väg till Barquisimeto och den nucleo (musikskola) där Gustavo Dudamel fick sin första musikundervisning.

”Vi” är i detta fall tjugo personer med engagemang i den svenska grenen av El Sistema. Under sju intensiva dagar ges vi inblick i El Sistemas urversion. Det är från Venezuela den numera globalt spridda undervisningsmodellen kommer.

Med på resan är företrädare för El Sistema i Göteborg, Malmö, Stockholm, Södertälje och Umeå. Tre orkestrar är representerade – Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester – liksom Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Researrangör och finansiär är stiftelsen El Sistema, som verkar för utveckling av El Sistema i Sverige och dess internationella kopplingar.

För att uttrycka det enkelt är El Sistema undervisning där musiken används som verktyg för att ge barn möjlighet att uppnå sin fulla potential. Rörelsen startades i Venezuela på 1970-talet av dirigenten och ekonomen José Antonio Abreu och sprids nu snabbt över världen.

Till Sverige kom El Sistema genom Gustavo Dudamel under hans tid som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. På Dudamels initiativ gav orkestern i april 2009 en konsert i Hammarkullen. Där fanns Camilla Sarner, då chef för Angereds kulturkola. Hon bad Dudamel om råd kring musikundervisning i förorten och han sade sitt bevingade ”let’s make a project together”.

Camilla tog senare kontakt med mig och bad mig stödja en projektansökan till Göteborgs stad. I september 2010 startade den första undervisningen i Hammarkullen. Idag omfattar svenska El Sistema Sverige 3.000 barn och deras familjer.

Och nu är vi alltså i Venezuela för att lära mer.

Vid ankomsten i lördags möttes vi på flygplatsen av Maranto Borjas, som tidigare arbetat med internationell diplomati för Venezuela och nu bistår El Sistema vid besök liknande vårt. Med varm hand lotsar hon oss igenom det digra programmet.

En annan nyckelperson är busschauffören Carlos Luna som med outsinligt tålamod rattar den stora bussen genom trånga gränder och monumentala trafikstockningar.

Vi har hittills besökt tre nucleos av olika karaktär. Först relativt nystartade Nucleo Sarria, belägen i en fattig och farlig stadsdel där skjutningar är vardagsmat (i Caracas begås 120 mord i veckan). Verksamheten bedrivs i en mycket sliten skola där barnen vistas tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. På förmiddagen för att gå i vanlig skola och efter det för att få musikundervisning.

Eftersom lokalerna inte på långa vägar räcker till satt det under vårt besök musikgrupper överallt, utomhus och i akustiskt helt bedrövliga rum. Trots en ljudmiljö som trotsar all beskrivning arbetade barn och lärare under djup koncentration. Efter en runda där varje grupp visade vad de kan, lotsades vi till aulan där nucleons symfoniorkester bjöd på delar av en kommande julkonsert.

Nucleo nummer två, Guarenas, ligger längre från stadskärnan i ett område som vi uppfattade som fattigt, men ganska lugnt. Tolkat så bland annat för att Maranto lät oss promenera lugnt mellan bussen och skolan. I Sarria manades vi att dölja alla värdeföremål och föstes snabbt in på det bevakade skolområdet, omgärdat av ett staket med taggtrådsrullar överst.

I Guarenas var lokalerna om möjligt ännu mindre – det var barn och instrument precis överallt och i repsalarna satt de trängre än trångt – dock med viss akustisk dämpning. Men den förslog inte långt då den stora symfoniorkestern klämde i med sista satsen på Sjostakovitjs andra symfoni.

Den nucleo vi besökte igår är den äldsta av de tre. Nucleo Montalban beskrivs som Caracas center för barnorkestrar. Också här var det barn och ensembler i varje hörn, men lokalerna är bättre anpassade för verksamheten och stämningen inte fullt så febril som på de tidigare ställena. Fast musicerandet var förstås lika intensivt.

Just intensiteten är det som drabbat mig allra mest. Varifrån kommer den enorma glöden hos barn och lärare? Även de allra minsta barnen spelar som om det gällde livet. För att inte tala om ungdomskören i Guarneras vars sång nästan tryckte oss mot väggen.

Högst påtaglig är också glädjen i musicerandet, trots att kraven är höga och drillen intensiv. ”Upp med instrumenten – position fem – spela!” Vi har mött hundratals barn som spelar med högsta disciplin och alla verkar älska det de gör.

En tredje gemensam nämnare är barnens snabba utveckling på instrumenten. Vi har hört rena nybörjare spela mycket avancerade stämmor. Det förklaras sannolikt av barnens totala hängivenhet (de har kanske inte möjlighet att utveckla andra intressen) och den stora mängden undervisning.

En veckas undervisning inom El Sistema i Venezuela – fyra timmar per dag i sex dagar – motsvarar det svenska kulturskoleelever får på en termin. Eleverna inom El Sistema Sverige får undervisning tre-sex timmar i veckan.

Utöver nucleorna har vi besökt El Sistemas sju våningar höga musikcenter i Caracas – den första riktigt anpassade byggnaden med nittio undervisningsrum, flera repsalar och två konsertsalar – samt två skolor för instrumentbyggare och ett av El Sistemas konservatorier. Det finns ett sådant i varje region.

Vi har lyssnat på en konsert och i olika dragningar fått veta hur El Sistema arbetar med musikundervisning på fängelser och barnsjukhus och inom mödravården. Man skapar sysselsättning för rehabiliterade fängelsekunder, utbildar funktionshindrade i instrumentbygge och har program för barn och ungdomar med särskilda behov.

El Sistema bedriver också ett stort arbete med att teckna ned och föra vidare venezolansk folkmusik och har öppnat undervisningen för jazz och populärmusik. Inom El Sistema finns fyra helt professionella symfoniorkestrar, ett antal halvprofessionella och en stor mängd skolorkestrar.

Igår samtalade vi under 1,5 timme med El Sistemas VD Eduardo Mendéz, som flera av oss känner sedan tidigare, och nu är vi alltså på väg till Barquisimeto och ytterligare en nucleo. Vår studieresas officiella del avslutas på fredag med en konsert under ledning av Gustavo Dudamel. På lördag blir det en tur till havet innan gruppen samlas för gemensam summering och beslut om hur våra nyvunna kunskaper bäst integreras i den svenska verksamheten.

Att överföra El Sistema rakt av till svenska förhållande låter sig förstås inte göras. Venezolanska El Sistema verkar i ett samhälle i förfall med enorma inkomstklyftor, fattigdom, våld och korruption. Presidenten har nyligen tillskansat sig snudd på oinskränkt makt.

Under våra bussturer ser vi hus med galler för fönsterna och höga murar krönta med taggtråd, elstängsel och krossat glas. Poliser poserar med automatvapen och befolkningen köar för att komma in i mataffärerna. Ingen går ut om kvällen för att det är för farligt. Slummen är utbredd och överallt ligger det sopor.

Att El Sistema i en sådan kontext blir livlina för både barn och vuxna är lätt att förstå. Insatserna är så breda och omfattande att jag fått uppfattningen att Abreu siktar på att bygga ett samhälle i samhället. Ett samhälle där kärlek, respekt och passion är rådande.

Vår guide Maranto Borjas bekräftar detta. Abreus motto är ”Music for social change. Music for a better life”.

El Sistema i Venezuela engagerar idag 400.000 barn och når med deras familjer lågt räknat 1,6 miljoner människor. Organisation har nyligen utverkat medel för en utbyggnad så att undervisningen om fem år ska kunna omfatta en miljon elever. El Sistema kommer därmed att direkt beröra minst fyra miljoner människor. Venezuela har 28 miljoner invånare.

De utmaningar vi står inför i Sverige är av helt annat slag och något behov av att skapa ett så alltomfattande system som i Venezuela finns inte. Tvärtom menar jag att det är viktigt att svenska El Sistema visar stor öppenhet gentemot andra välfärdssatsningar. El Sistema ensamt är inte svaret på våra frågor, men har potential att utvecklas till ett mycket kraftfullt verktyg i arbetet med integration och social utveckling.

Till på köpet kan El Sistema väsentligt bredda deltagandet i det offentligfinansierade musiklivet eftersom undervisningen når ut till grupper som institutionerna annars inte skulle komma i kontakt med.

I vårt samtal med VD Eduard Mendéz lade vi grunden för ett mer formellt samarbete med El Sistema i Venezuela. I ett gemensamt dokument ska vi sätta upp mål för vår samverkan. Det gäller bland annat utbyte kring lärarutbildning och deltagande av venezolanska orkestrar i svenska festivaler.

Resan har också resulterat i inomsvenska samarbeten. Våra ”nucleos” har kommit närmare varandra och konkreta samarbeten diskuteras intensivt här i bussen. Liksom hur vi kan nyttja vår nyvunna kunskap och ökade inspiration till att utveckla den svenska verksamheten. Ledord för El Sistema Sverige är musik, passion och tillsammans. Det kommer att bära långt.

Helena Wessman 29 november 2013