Ibland får jag svindel där jag står i min loge under applådtacket. Det suger till i magen och marken gungar då insikten slår ner i min kropp: ”Det vi just har hört är historiskt och det har vi åstadkommit tillsammans, alla vi som jobbar inom Göteborgs Symfoniker AB.” Och så väller den fram, den enorma stoltheten som får ögonen att tåras.

Så var det igår när Kent Nagano samlade alla medverkande på podiet efter konserten: Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör, Göteborgs Domkyrkas goss- och flickkörer samt sångsolisterna Emma Bell, Lance Ryan och Russell Braun. Närmare två hundra personer som trollbundit publiken med sitt framförande av Benjamin Brittens War Requiem.

Publiken applåderade taktfast och mitt hjärta nästan sprängdes vid tanken på att vi med detta har tagit ett stort kliv på vägen mot vår vision. Salen var helt fylld, konserten höll världsklass och programsättningen talade till vår samtid.

I den högtflygande visionen för Göteborgs Symfoniker AB säger vi bland annat att verksamheten ska upplevas aktuell, intressant och relevant. Det tycker jag att vi med råge infriat denna vecka. För vad kan vara mer aktuellt och relevant än att i vår konflikthärjade tid framföra ett verk som med avstamp i första världskrigets grymhet visar på människans inneboende destruktivitet.

”Därute umgicks vi helt vänligt med döden; satt ner och åt med honom, oförväget och förbindligt”, sjunger solisterna. Och senare: ”Då, när stridsvagnshjulen kärvat av mycket blod hade jag velat stiga upp och rena dem med friskt källvatten.”

Framförandet repriseras idag, på Benjamin Brittens hundraårsdag och exakt femtio år efter mordet på John F Kennedy i Vietnamkrigets skugga. Idag, då Syriens befolkning lider outsägligt i en av vår tids värsta konflikter.

Om du inte har möjlighet att komma till Konserthuset kan du se konserten på www.gsoplay.se.

Trots det mörka temat för veckans produktion är stämningen inom organisationen ljus. Kontakten mellan Kent Nagano och musikerna djupnar alltmer och efter gårdagens generalrepetition suckade båda parter belåtet. Jag brukar säga att orkestern jobbar med kvalitet på atomnivå. Jag tror att detaljeringsgraden igår var i nano-format.

Stor tillfredsställelse har jag i veckan noterat också hos alla de som är engagerade i omdaningen av vårt abonnemangssystem. Konsulten Magnus Still var på besök tillsammans med Bernhard Kerres, tidigare chef för Wiens konserthus. Kunskapsutbytet var intensivt och definitivt inte envägs. Ännu en anledning för VD Wessman att vara stolt.

Imorgon bitti flyger barn- och ungdomsproducent Petra Kloo Vik och jag till Venezuela. Tillsammans med kollegor från hela landet ska vi besöka ur-El Sistema, dvs det utbildningssystem som maestro José Antonio Abreu initierade på 1970-talet och som nu sprids över världen.

I resesällskapet finns representanter för El Sistema i Göteborg, Malmö, Södertälje, Stockholm och Umeå samt Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester. Dessutom två personer från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, ordföranden för Stiftelsen El Sistema och några personer till. Allt som allt tjugoen personer. Jag behöver väl knappast nämna att det ska bli spännande.

Helena Wessman 22 november 2013

Klockan är halv sex på morgonen. Jag har bara sovit några få timmar och fick just resväskan tömd i Heathrows säkerhetskontroll. Helt tömd. Alla osköna detaljer blottade, bedömda och nedknölade igen. Nu väntan, en hjälpligt hälsosam frukost och ett utdraget resande med flyg och tåg för att ankomma till Västerås under eftermiddagen.

Hemma ropar tidningsrubrikerna ut befolkningens indignation över politiker och tjänstemän som lyxar sig med utlandsresor på skattebetalarnas bekostnad. Varje kvitto granskas för att se om de har gjort något fel. Alla utlägg misstänkliggörs. Varför taxi och hur kan någon äta lunch för sexhundra kronor? Villebråd faller och hetsen ökar. Vem ska vi härnäst tvinga bort från sin post?

Jag är stor tillskyndare av offentlighetsprincipen och välkomnar kritisk mediegranskning av skattefinansierade verksamheter. Jag håller självklart med om att fusk och mygel ska stävjas och att offentliga medel ska handhas ytterst varsamt. Och jag inser hur privilegierad jag är som får resa världen runt genom mitt yrke. Men någon måtta får det ändå vara.

Granskningen får inte vara baserad på avundsjuka och ha som främsta mål att jaga ned individer. En ytligt hämndlysten debatt missar målet – att undersöka vad offentligfinansierade verksamheter åstadkommer och om rätt metoder används. Det holkar ur förtroendet för politiken och är i förlängningen ett hot mot demokratin.

Skäl till min tidiga avfärd från London är Gustavo Dudamel och hans framförande av Mahlers sjunde symfoni ihop med Philharmonia Orchestra igår kväll. Syftet var att återknyta kontakten och reda ut praktiska detaljer inför vårt samarbete i april nästa år. Samt, förstås, att höra honom musicera med en annan orkester än Göteborgs Symfoniker.

Konserten var fantastisk och Gustavo påtagligt rörd över att konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne och jag kommit för att lyssna. Han pratade mycket om hur han saknar Göteborg och våra fina musiker. Att han delar vår glädje över kommande produktion är uppenbart. ”Send everybody my love!”

Jag har också haft ett möte med Kent Naganos agent medan Karin på sitt håll har träffat andra agenturer. Vi anlände till London efter lunch igår och åker hem idag. Inte mycket tid till lyxande – fast vi har åkt taxi. Min fria tid räckte till en joggingtur, ombyte och en promenad till konsertsalen. Efter konserten middag med Gustavo, hans agent och andra gäster. Arbetsdagen slutade runt midnatt.

Hemma i Göteborg har vi skolvecka. Göteborgs Symfoniker och skådespelarna Anna Persson och Thomas Wennsten framför Orkesterguiden, en föreställning av Lotta Sairio baserad på Benjamin Brittens tidlösa Young Person’s Guide to the Orchestra. Danske Christian Kluxen har med kort varsel hoppat in som dirigent sedan Halldis Rønning tvingats lämna återbud.

I publiken sitter lågstadiebarn och entusiasmen är stor. När Thomas Wennstens rollfigur förtvivlat utbrister ”men jag kan ju inte sjunga” svarar barnen hjälpsamt ”det kan vi”. Och så sjunger de tillsammans Ekorr’n satt i granen tio gånger medan orkestern smyger in på podiet.

Sju skolföreställningar och en familjekonsert ska det bli innan veckan är slut. Därmed har vi nått cirka sjutusen unga öronpar. Lägg därtill måndagens jazzkonsert med Geri Allen, piano, Terri Carrington, trummor och Esperanza Spalding, sång och alla de som besökt vårt digitala konserthus GSO Play, så ökas publiken med ytterligare några tusental. Inte illa för en regnig vecka i november.

På söndag anländer Kent Nagano för säsongens andra produktion ihop med Göteborgs Symfoniker. Förväntan är stor och förberedelserna omfattande. På programmet står Benjamin Brittens War Requiem för tre sångsolister, gosskör, blandad kör, kammarorkester och symfoniorkester.

Kormästaren Christina Hörnell preparerar Göteborgs Symfoniska kör, producenten Lina Linde detaljplanerar repetitioner och Naganos andra åtaganden under veckan och podieansvarige Daniel Arnesson finputsar dukningsschemat för det knökfyllda podiet. Och mycket mer. Tusen saker ska läggas på plats inför varje produktion och vi eftersträvar perfektion i allt.

I tisdags slutförde vi upphandlingen av arkitekter och akustiker till kommande konserthusrenovering. Vi har valt ut två ytterst kompetenta och välrenommerade team, så jag känner mig helt trygg med att husets unika kvaliteter ska kunna bevaras. Kanske till och med förbättras. Jag hoppas att de i publiken som uttryckt oro för akustiken kan känna samma tillit.

Annat som verksamheten har åstadkommit denna vecka är ett besök av våra musiker hos El Sistema, lansering av en ny hemsida, förberedelser för kvartalsbokslut och prognos, rekryteringsarbete inom administrationen, omhändertagande av och måltider för ett antal externa konferenser, samtal med potentiella sponsorer, planeringsmöten av olika slag samt en stor mängd övning på orkesterns olika instrument. En väl motiverad användning av våra skattemedel, tycker jag.

Trevlig helg!

Helena Wessman 15 november 2013

Livet har sina dramatiska ögonblick. Som när dörren stängs framför näsan på en mamma med tre små barn och de inte hinner av tåget. Mammans fattning är beundransvärd. Inte ett hårt ord till de små. Tålmodigt står de vid dörren och väntar på nästa stopp. Tågtrafiken är gles, så det lär gå några timmar innan de är tillbaka på avsedd station. Vilket äventyr. Jag blir nästan avundsjuk.

Till min läggning är jag en aningen radiostyrd person som tycker om att planera min vardag hårt och alltid jobbar mot klockan. Men det kan bli för mycket av det goda. Ibland längtar jag efter något som kastar alla planer över ända och tvingar mig att stanna upp.

Vardagsdramatiska tågförseningar gills inte. De har i sin vanlighet blivit en del av min planering. Nej, det behövs något mer radikalt. Som att sätta sig på fel tåg och hamna i Umeå istället för i Göteborg och tvingas ta in på hotell för att en våldsam storm stoppar all trafik.

I fantasin utvecklas händelsen till ett Decamerone med intensiva och djuplodande möten med främmande människor. En utopi. I min fyrkantiga prestationsiver skulle jag säkert nyttja tiden till att hinna ikapp med mejlen och inte byta ett ord med de andra som strandsatts…

Innevarande vecka har präglats av långa, intensiva möten. I tisdags en hel dags intervjuer med arkitekter som lagt anbud på renoveringsarbeten i Konserthuset. Igår styrelsearbete inom branschorganisationen Svensk Scenkonst. Utöver det ledningsgruppen, programutskottet, sponsringsdiskussioner, en sammankomst för regionfullmäktiges ledamöter och en massa annat.

Fredagseftermiddagen ägnar jag åt tonsättaren Anders Hultqvist och hans disputation över ämnet ”Trädgården (…som förgrenar sig) – några ingångar till en kompositorisk praktik”.

Disputationen inleds med en konsert där Göteborgs Symfoniker och samtida musik-ensemblen Gageego! framför sex av Hultqvists tonsättningar under ledning av Anna-Maria Helsing. Därefter traditionell disputationsakt med professorn vid Norges musikhögskola, Ivar Frounberg, som opponent.

Både konsert och disputationsakt är förlagda till Konserthuset och genomförs i samarbete med Humanistiska fakulteten och Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Orkesterverket Stone After Stone, som Göteborgs Symfoniker framför under disputationen, har också spelats i veckans abonnemangskonserter. En ovanlig sammanlänkning som jag är glad att vi har kunnat åstadkomma.

Abonnemangskonserterna inledde vårt fyra veckor långa Britten-firande. Mark Padmore och Radovan Vlatkovic framförde Brittens Serenad för tenor, horn och stråkar. Ett fantastiskt stycke musik som är ytterst krävande för solisterna. Av detta märktes intet. Det var rent hisnande med vilken lätthet Padmore och Vlatkovic mejslade ut musiken.

Det är precis så vi vill att det ska vara. Konserterna med Göteborgs Symfoniker ska hålla så hög kvalitet att publiken kan luta sig tillbaka och bara njuta. Därför ger våra musiker allt i varje framförande och därför samarbetar vi med artister ur världseliten.

De renoveringsarbeten jag nämnde ligger några år fram i tiden. Exakt hur omfattande de blir vet vi ännu inte, även om vi förstås har våra idéer. Helt klart är att stolarna i stora salen ska bytas ut och att akustiken i foajéer och garderober ska förbättras. Det är ett grannlaga arbete. Konserthuset är en unik byggnad som inte på något sätt får förvanskas. Likväl behöver det anpassas till moderna förhållanden.

Eftersom projektet är så komplext tar vi in arkitekter och akustiker redan från start och det är upphandlingen av dessa som nu pågår. Processen leds av hyresvärden Higab, som också är byggherre. Vi är med i egenskap av brukare. Lagen om offentlig upphandling är strikt, så allt måste gå rätt till. Det borgar Higabs projektledare Charlotte Stening för.

När upphandlingen är genomförd går vi på allvar igång med planeringen. Det första är att besluta vad vi faktiskt ska göra. Vi kommer att bilda interna referensgrupper som projektets styrgrupp kan bolla sina förslag med. Det är viktigt att många får komma till tals och att alla synpunkter beaktas.

Ansvarig för att så sker är orkesterchef Johan Nordin, som är projektledare på vårt håll. I styrgruppen ingår också fastighets- och teknikansvarige Johan Björkman, administrativa chefen Erika Strand och jag själv. Spännande och lite läskigt på samma gång. Vi vill inte gå till historien som Göteborgs Konserthus förstörare.

Mycket spännande är också den process Svensk Scenkonst nu går in i med de fackliga parterna Teaterförbundet och SYMF/Musikerförbundet. Den 1 januari 2015 lösgörs scenkonsten ur den statliga PISA-förordningen som passar vår bransch så illa. Till dess ska ett helt nytt pensions- och omställningssystem för den konstnärliga personalen förhandlas fram. Siktet är inställt på att skapa system som är förutsägbart och rättvist, alltså tvärtemot den ordning som nu råder. En krävande uppgift som vi tar oss an med tillförsikt.

Tillförsikt är också vad jag känner gällande Göteborgs Symfonikers förutsättningar i den omedelbara framtiden. I kulturnämndens detaljbudget för 2014 står följande att läsa: ”Regionfullmäktige har också särskilt anvisat nedanstående ramförändringar för kulturnämnden: Nämnden tillförs utökad ram på 3,0 mnkr per år 2014-2015 för att bibehålla den konstnärliga kvaliteten på Göteborgs Symfoniker.” Stort tack för det!

Helena Wessman 8 november 2013

Det är stilla i loungen på Stockholms centralstation. Ett fåtal personer sitter i de breda fåtöljerna och sofforna. Någon sover, andra arbetar koncentrerat vid sina datorer. Kanske beror lugnet på att det är höstlov. Eller så håller alla tåg tiden – vid stora förseningar brukar det vara knökfullt och stämningen hektisk. Men nej, displayen visar just nu nio förseningar. Höstlov, således.

Loungen är min tillflyktsort då jag är i Stockholm på möten. Här kan jag mellanlanda, avverka några mejl och ta en fika i tidsgliporna runt mina resor. Så också idag. Jag anlände just med flygbussen från Bromma och ska om en halvtimme förflytta mig till ett styrelsemöte på Kungliga Musikhögskolan.

Startpunkt var fritidshuset i Slite på nordöstra Gotland, där jag vistats med maken i några dagar. Det var stilla där med, även om tidsgliporna var få. Fritiden kan vara väl så intensiv med allt som ska ordnas och alla man vill träffa. Fast vi har tagit det lugnt också. Tittat på film och sovit i soffan.

Det är viktigt att emellanåt få distansera sig från arbetet. Att lyfta blicken och tänka långa tankar. Annars finns det risk att man fastnar i akuta frågeställningar och tappar kraft i det framåtriktade arbetet. Även om jag inte direkt har suttit och funderat gav gotlandsvistelsen ökad klarhet. I vissa svårfångade frågor kom jag rent av till beslut.

Ledigheter ger också tillfälle till förkovran. Denna gång med inriktning mot Kurt Atterberg och kopplingen mellan musik och politik i 30-talets Europa.

Då Göteborgs Symfoniker senast spelade Kurt Atterberg debatterades lämpligheten i detta utifrån Atterbergs kontakter till de tyska nationalsocialisterna. En vänlig abonnent försåg mig med Petra Garberdings doktorsavhandling i ämnet och det är denna jag nu tagit mig an.

Halvvägs genom boken vet jag ännu inte om Atterberg kan definieras som nazist, men jag har lärt mig en massa annat. Till exempel hur nationalsocialisterna förhöll sig till och organiserade musiklivet och hur systematiskt de nyttjade språket, musiken och för tonsättarna viktiga frågor till att sprida sin ideologi. Och hur de starka motsättningarna mellan modernistiska och nationalromantiska strömningar inom tonkonsten spelade nazisterna i händerna.

Jag läser med en blandning av bestörtning och ödmjukhet. Tänker att med facit i hand kan vem som helst avgöra vad som är rätt eller fel, men när man är mitt i ett skeende är det inte lika enkelt. Att inte fler på ett tidigt stadium såg faran med nationalsocialisternas maktövertagande går tyvärr att förstå. Det är ju så mycket vi människor väljer att bortse från så länge vi tycker oss vara på den vinnande sidan.

Garberdings analyser blir en kraftfull påminnelse om att man alltid måste vakta sina inre gränser och om att vi har ett gemensamt ansvar för att i alla beslut väga in både individuella och kollektiva intressen. Eller som jag har hört en journalist säga: ”När man väl står där på torget i den upphetsade folkmassan är det omöjligt att inte låta sig dras med. Tricket för att hålla huvudet kallt är att aldrig gå ut på torget.”

Händelseutvecklingen efter förra veckans malör – mobilsignalen som avbröt konserten med Christian Zacharias – har givit mig särskild anledning att väga indiviuella och kollektiva intressen mot varandra.

Eftersom den aktuella produktionen skulle streamas i vår webbtv-kanal GSO Play spelade vi in hela händelseförloppet och kunde efter bara några timmar publicera en kortfilm med kommentarer av Christian Zacharias. Syftet var att väcka debatt om hur vi låter mobiltelefonerna ta över våra liv. Inte ens på konsert unnar vi oss att vara nedkopplade.

Filmen fick ett enormt genomslag och har hittills renderat 500.000 tittningar på Youtube och 20.000 dito på GSO Play. Diskussionen som böljat i kommentarsfälten fångades snabbt upp av nyhetsredaktioner över hela världen, vilket givit filmen ytterligare spridning. Nu till flera miljoner tittare.

Den kollektiva indignationen över den störande mobilsignalen är stark. Många upplevde avbrottet som ett övergrepp och vi får beröm för att vi genom filmen initierade en efterlängtad diskussion om vett och etikett i konsertsalen.

Samtidigt finns det anledning att fundera över hur detta drabbar på det individuella planet. Hur mår personen vars mobiltelefon så fatalt ringde mitt i Haydn? Känner hen sig uthängd?

Jag hoppas verkligen inte det. Alla gör vi misstag och efter en tid brukar det gå att skratta åt eländet. Personligen hör jag till de klantigas skara, vilket tvingat fram en väl utvecklad självdistans. ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”, som Mark Levengood brukar säga.

Om du som äger den numera världsberömda mobilen läser detta: Hör av dig så hjälps vi åt att skapa ett gott minne av det hela.

Det har hunnit bli fredagkväll och jag har landat i Västerås. Huset är städat och två små halloweenmonster har fått godis. Imorgon firar vi Alla helgons dag. I Göteborgs Konserthus med ett gästspel av Oslo Filharmoniker. Själv ska jag besöka Hovdestalunds kyrkogård, tända ljus och reflektera över livets ändlighet.

Helena Wessman 1 november 2013

Att tala väl om verksamheten är en viktig del av mitt VD-uppdrag. Jag gör det gärna, stolt som jag är över Göteborgs Symfoniker, medarbetarna runt orkestern och allt det vi åstadkommer tillsammans. Den här veckan har jag mer än vanligt ägnat mig åt denna form av vältalighet.

Det började redan tidigt måndag morgon då jag tillsammans med vår administrativa chef Erika Strand och kommunikationschef Urban Ward deltog i ett frukostmöte på Västra Götalandsregionens kultursekretariat. Syftet var att informera och samtala om vår verksamhet med sekretariatets medarbetare.

Det blev ett trevligt möte som kryddades av det formella skiftet mellan två kulturchefer. Sture Carlsson lämnade, efter drygt ett år som tillförordnad kulturchef, över till Staffan Rydén, som närmast kommer från positionen som prefekt för Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet.

På eftermiddagen fick vi besök av Svensk Scenkonsts chefsutbildning ”Spela jämnt” för kvinnor med ambition att nå toppositioner inom svenskt musikliv. Urban Ward talade om GSO Play, vårt digitala konserthus, medan mina två föredrag handlade om VD-rollen respektive sponsorarbete. I den senare programpunkten medverkade också Mats Nilsson, sponsoransvarig vid AB Volvo.

Utbildningen Spela jämnt har pågått i ett år och de nio deltagarna har fått lära sig mer om kulturpolitik, styrning av offentligfinansierade verksamheter, ledarskap, arbetsrätt, ekonomistyrning och genus- och jämställdhetsfrågor. Arrangör är Svensk Scenkonst med stöd av Statens Musikverk och i samarbete med Högskolan för scen och musik.

Jag deltog själv i en liknande utbildning 2005-2006 och vet hur viktigt det är att erbjuda sådana karriärplattformar. För kunskapsinnehållet förstås, men också för den synlighet det ger. Genom utbildningen kom jag och övriga deltagare in i nya sammanhang och vi har nu alla inflytelserika uppdrag inom kulturlivet.

Just detta med att skapa gynnsamma omständigheter för ambitiösa personer är huvudinriktningen för den ideella föreningen Öppet Hus, som jag talade inför i onsdags kväll. Ett femtiotal unga adepter och deras mentorer inom näringslivet kom till Konserthuset för mingla, lyssna till föredrag och gå på konsert. Bland talarna fanns Camilla Sarner och Malin Aghed som berättade om El Sistema. Själv gav jag en inblick i den symfoniska världen och introducerade kvällens konsert.

Samtidigt med Öppet Hus-träffen begicks premiären för abonnemangsserien High Five, som riktar sig särskilt till företag. Vid fem träffar får de lyssna till våra sponsorer, gå på konsert och mingla med varandra och de kunder de bjudit in. Ett sextiotal abonnemang är sålda och fler lär komma till, att döma av den positiva responsen. Flera av de som har hört av sig har aldrig tidigare hört en symfoniorkester och var överväldigade av den starka upplevelsen.

VDs uppdrag att tala väl för verksamheten begränsar sig inte till samlingar av ovan nämnda slag. I rollen ingår också att tydligt och tryggt redovisa verksamheten i mer formella sammanhang.

I tisdags morse besöktes vi av revisorer från Västra Götalandsregionen, vilka denna gång fokuserade styrningen av bolaget Göteborgs Symfoniker AB. Vi diskuterade våra processer för allt från budget och redovisning till medinflytande och konsertproduktion.

Också styrelsen är ett forum för formell kontroll av mitt och mina medarbetares arbete. Vi hade möte igår och lade bland annat fast budget för 2014 och policy för vårt resande. Styrelseledamöterna är utsedda av regionfullmäktige som representanter för bolagets ägare. Ordförande är Roland Andersson, som leder arbetet med fast hand och glimten i ögat.

Veckans musikupplevelser har jag fått vid två konserter. Först i Berlin där jag i tisdags hörde Kent Nagano och Deutsche Symphonie-Orchester med Richard Strauss Alpsymfoni som huvudnummer. Därefter vår egen orkester ihop med Christian Zacharias som både dirigerade och var pianosolist.

Att få lyssna till olika orkestrar dagarna efter varandra ger perspektiv. Man kan jämföra klang, spelstil och enskilda insatser. En jämförelse jag tycker utföll till Göteborgs Symfonikers fördel. Vi har verkligen en mycket bra orkester.

Det tycker också Kent Nagano, som då vi träffades efter konserten i Berlin åter sade att han är tagen av kvaliteten på orkesterarbetet i Göteborg. Han hälsar så gott till våra musiker, administration och publik.

En konsert återstår i veckans produktion, sedan får musikerna ledigt i några dagar. Själv passar jag på att åka till Gotland. Om denna vackra plats berättar jag också gärna, men det får bli i något annat sammanhang. Istället tipsar jag om vår nya hemsida för GSOPlay som har premiär idag. Ta chansen att se våra skickliga musiker i närbild!

Helena Wessman 25 oktober 2013

Jag har hällt upp en kopp te och tänt levande ljus, men det hjälper inte mycket. Huvudet är kortslutet. Vad i all världen ska jag skriva om idag?

Det är inte så att det har varit en händelselös vecka. Tvärtom. Intrycken är så många att de vägrar sortera sig. Likt drulliga kajungar rumsterar de runt i huvudet. Duns duns. Där kom onsdagens möte i Bergen och sammanträdet i Stockholm dagen därpå. Dunselidunsduns. Middagen efter konserten igår kväll. DUNS! Mejlubytet med agenturen i Kina.

Se där. En tråd att börja nysta. Mejlutbyten.

Nej, kanske inte. I morse skrev jag en lång harang med listiga formuleringar om hur mejlen äter upp vår vardag och ändå är ett välsignat arbetsredskap. Nu, sju timmar senare känns det inte längre relevant. Betydligt viktigare saker har fyllt min dag.

Sedan i morse har jag förflyttat mig till Vara Konserthus där jag sitter i en konferenssal som för någon timme sedan var arena för en diskussion om samtidsmusikens plats i symfoniorkestrarnas program. Meddebattörer var veckans dirigent och tonsättare Christian Lindberg, tonsättaren Fredrik Österling och Malin Aghed från El Sistema. Andreas Lindahl från Sveriges Radio modererade.

Positionerna var de vanliga: Tonsättare som bråkar på orkestrarna för att vi i deras tycke spelar alldeles för lite nyskriven musik och lägger för stor vikt vid biljettintäkterna. Jag å min sida konserthuschefen som försvarar och förklarar programplaneringens komplexa process.

Ända tills Malin Aghed bröt in och sa att vår bubbla är för liten. Musik är musik och istället för att tjafsa om genrer borde vi gemensamt se till att den levande musiken överlag får större plats i samhället.

Och sedan gick vi in i Stora salen för att lyssna till ett 40-tal El Sistemabarn som rest från Göteborg för att delta i samtidamusikfestivalen Magnet, vilken också var upphov till nämnda debatt.

Jag blir alltid lika rörd då jag ser El Sistema-barnens spelglädje. Nu konstaterade jag också att de börjar bli duktiga på att spela. Då jag tackade pedagogerna efteråt påminde de sig hur de i början fick lägga nästan all kraft på att få barnen att alls koncentrera sig. Numera kan de repetera ordentligt och ta sig igenom låtarna utan att lärare spelar med i varje stämma. Det är stort.

Ännu ett hack i tiden. Nu har jag min skrivplats högst upp Vara Konserthus stora sal. Fullständig anarki råder. Alla spelar för sig själva. Inom några minuter ska de samordna sig till akustikprov. Stämton, tystnad. Välkomna till Vara. Snart är det konsert.

Veckans program leds som sagt av Christian Lindberg. Trombonisten som numera både komponerar och dirigerar. Emil Jonason är solist i en ny klarinettkonsert skriven av just Christian Lindberg. Vi uruppför verket, men det har beställts av Emil Jonason själv med bistånd av Anders Walls stifelse.

En man i publiken tyckte att jag gjorde otillbörlig reklam då jag nämde detta förhållande vid konsertintroduktionen igår. Det tycker inte jag. Anders Walls mecenatskap är omfattande och förtjänar att omnämnas. Sedan starten 1981 har hans stiftelse delat ut 45 miljoner kronor i stipendier och bidrag.

Men det är klart att mannen ur publiken har en poäng i att om Anders Wall får vårt tack borde också publikens insats lyftas fram. Våra åhörare satsar ju drygt tjugo miljoner kronor på Göteborgs Symfoniker varje år. Stort tack för det!

I Göteborgs Konserthus pågår Föreningen Sveriges Körledares årliga konvent. Två hundra körledare och fjorton utställare har gjort Stenhammarsalen och dess foajé till sin denna helg. Det blir konserter, seminarier och debatter.

I stora salen framträder ikväll University of Gothenburg Symphony Orchestra, orkesterutbildningen vid Högskolan för scen och musik. Göteborgs Symfonikers konsertmästare Sara Trobäck Hesselink är solist och Marc Soustrot dirigerar. Framträdandet är en del av vår satsning på att presentera unga symfoniorkestrar i Konserthuset.

Duns duns. Den kinesiska kajungen kommer tillbaka. Det vill säga veckans ganska skarpa mejlutbyte kring en planerad turné till Kina 2015. Agenturens taktik verkar vara att gradvis försämra de villkor som bjuds.

Här är mejlandet en välsignelse. Tack vare att vi kommunicerar i skrift kan jag med hänvisning till tidigare mejl återföra diskussionen till det ursprungliga erbjudandet. Det hade inte varit lika lätt vid en muntlig förhandling. Men det är klart. Risken finns att jag undertolkar hans skrivningar. Det gäller att trycka på utan att gå över gränsen. Agenten ifråga är känd för att brutalt avbryta samarbeten som han tycker går honom emot.

DUNS! Det är spännande nästan jämt.

Nu har det gått en väldig massa timmar sedan jag påbörjade dagens blogg. Det är hög tid att publicera, så jag slutar här. Duns duns. Punkt. Slut.

Helena Wessman 18 oktober 2013

Att spela Beatles för åttahundra gymnasieungdomar, som Göteborgs Symfoniker gjorde igår, ger perspektiv. Femtio år blir plötsligt väldigt lång tid – nästan tre gånger åhörarnas ålder – och många referenser förlorar sin självklarhet. Beatles, eeh? Vaddå svartvit TV och bara en kanal?? Och parkeringsmätare på pinne!!?

Som alltid slog musiken en bro över tiden. Ungdomarna lyssnade uppmärksamt och jublade precis så mycket som man kan förvänta av en tonårspublik som just mött något så chockerande som en symfoniorkester klädd i frack. Förhoppningsvis laddades också några ”uråldriga” företeelser med innebörd utan att föranleda alltför många överseende fniss.

För en verksamhet som vår är vardagen fylld av tidssprång som detta. I den symfoniska världen är femtio år en kort tid. Våra instrument och större delen av repertoaren är betydligt äldre än så. Många musiker hanterar stråkinstrument byggda på 1600- och 1700-talen. Musiken de framför spänner från tidigt 1700-tal till våra dagar.

Att vi dagligen beträder musikens välvda bro leder emellertid inte automatiskt till förståelse för de olika tidsskiktens referenser. Jag känner många lysande musiker med högst begränsad uppfattning om den tid och det samhälle vilket gav upphov till de verk de spelar. Starka traditioner bärs lika ofta av stilkänsla och intuitiv förståelse, som av intellektuell analys. Vilken väg en musiker väljer handlar om läggning och den utbildningstradition man fostrats inom.

Personligen finner jag historiska djupdykningar mycket stimulerande. Kanske har det med uppväxten på Gotland att göra. Där är kontakten med äldre tider högst påtaglig. Jag känner våra förfäders närvaro i allt från fysiska lämningar som forngravar och Visby ringmur till talesätt och den händernas kunskap som förs över från generation till generation. När jag var liten lekte vi arkeologiska utgrävningar i skogen bakom den medeltida kyrkan.

Att tillskansa sig historisk kunskap och förståelse är en livslång process. Ju mer man lär sig desto mindre vet man, brukar det ju heta. Hur lyxigt är det då inte att genom sitt yrke ständigt möta personer med långt större vetande än en själv.

I mitt fall handlar det bland annat om dirigenter som gärna förmedlar sin kunskap – med Kent Nagano och Herbert Blomstedt som excellenta exempel – om belästa musiker och om kunniga åhörare. Deras förklaringar och analyser av verkens historiska kontext ger mig ofta helt nya ingångar till musiken.

Likadant är det med att besöka historiska platser. I våras hade jag anledning att bege mig till Wien för några möten. Min resa sammanföll med att jag just börjat läsa en biografi om Beethoven. Det ledde till den hisnande känslan att för några timmar vandra runt i hans verklighet. Den känslan, i sin tur, färgade tydligt min upplevelse av Beethovens nionde symfoni förra veckan. Jag hörde helt nya saker i ett verk som ingått i min musikaliska bekantskapskrets under mer än trettio år.

Och det är just det som är finessen med vårt trogna förvaltande av den konstmusikaliska traditionen. Genom ständigt fördjupade utforskningar utvecklar dirigenter, musiker och åhörare sitt förhållande till de olika verken. I symfoniorkestrarnas värld har dirigenterna tolkningsföreträde och eftersom Nagano och Blomstedt är helt olika personligheter skiljer sig deras framföranden av Beethoven åt.

Jag fick i veckan en fråga om hur stor påverkan dirigenterna har på hur musiken låter. Helt avgörande, svarade jag. Varje tolkning filtreras genom hans eller hennes person, kunskap och erfarenheter. Det blir olika från person till person. Och precis som för musikerna varierar dirigenternas angreppssätt.

Somliga lär sig allt om verkets historiska sammanhang och läser in den tidens strömningar i partituret. Andra arbetar mer intuitivt och utforskande utifrån sina personliga erfarenheter. Lika för alla är att de söker uttryck för en känsla. Det är till sist det som avgör om vi som lyssnar blir berörda.

Medan jag i förra veckan fick en fördjupad inblick i Beethovens värld, har hundratals små barn mött Mozart under de senaste dagarnas skolkonserter. En mer livsbejakande syn än förväntansfulla pluttisar gåendes på rad i solskenet till konserthuset finns knappast. Jag gick ikapp en flock nu i morse och blev varm i hjärtat.

”Mozart för de yngsta” heter produktionen som under fyra dagar framförs i Stenhammarsalen av Ulf Dohlsten och en stråkkvartett ur Göteborgs Symfoniker. Under den konsert jag besökte började barnen spontant klappa takten till Eine Kleine Nachtmusik. Det svänger om Mozart.

Orkestern spelar som sagt Beatles denna vecka. Först för gymnasieungdomar igår, därefter tre utsålda hus för vuxen publik. Alexander Hanson dirigerar och som sångare har vi anlitat Nils Landgren, bröderna Rongedal och Sara Löfgren.

Produktionen är en komplett iscensättning av albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, vilket är Göteborgs Symfonikers sätt att femtioårsfira Beatles första utlandsturné till Sverige och Göteborg. Femtio år må vara en kort tid i vår värld, men inte desto mindre en del av den musiktradition vi vårdar och utvecklar.

Helena Wessman 11 oktober 2013

Nu är det fest. Inte för att det är kanelbullens dag, utan för att detta är veckan då Kent Nagano tillträder som förste gästdirigent.

Han anlände med flyg från Sankt Petersburg i tisdags förmiddag och började repetera nästan direkt. En timmes vila på hotellet, sedan gick han igång med sista satsen på Beethovens nionde symfoni.

Att påstå att en enskild person sätter stämningen i en hel organisation kan tyckas övermaga, men så är det i vårt hus. Energin på podiet påverkar oss alla.

Från Kent Nagano utgår en lågmält kraftfull energi. Han är mycket vänlig och har glimten i ögat, men är fullständigt kompromisslös i sitt konstnärskap. Repetitionerna i veckan har präglats av stort allvar och djup koncentration.

Det passar våra musiker bra. Också för dem är musicerandet på liv och död. De har skyhöga ambitioner och viker inte en tum i sin strävan att uppnå dem.

Det jag oftast hör gästande dirigenter säga om Göteborgs Symfoniker är att musikerna är unika i sin flexibilitet och arbetsvillighet. ”Your orchestra is just amazing”, brukar det låta i dirigentlogen efter konserterna.

Kent Nagano är inget undantag. Under veckan har han lovprisat musikernas skicklighet och seriositet. ”Jag ställer mycket stora krav på orkestern för att den verkligen kan leva upp till dem”, säger han.

Resultatet av deras detaljerade instudering får vi höra kväll då de framför vårt beställningsverk ”O Freunde, Let Others Speak” av svenske Henrik Strindberg, Galina Ustvolskajas sjuminuterssymfoni ”Bön” och Beethovens nionde symfoni.

Utöver Kent Nagano och Göteborgs Symfoniker medverkar Göteborgs Symfoniska Kör samt sångsolisterna Ana Durlovski, sopran, Wiebke Lehmkuhl, alt, Steve Davislim, tenor och Audun Iversen, baryton.

Även om det tycks märkligt stannar inte världen för att Göteborgs Symfoniker gästas av Kent Nagano. I Malmö pågår Nordisk Orkesterkonferens, på vilken jag gjort en blixtvisit för ett nätverksmöte, en konsert och en middag. Kommunikationschef Urban Ward deltar alla tre dagarna och orkesterchef Johan Nordin i två.

Som namnet antyder är Nordisk Orkesterkonferens samlingspunkt för de nordiska symfoniorkestrarna. Viktiga framtidsfrågor avhandlas och erfarenheter utbyts i långa rader. Det är viktigt för professionen att ha utblick mot grannländerna och på ett personligt plan djupt tillfredsställande att möta likasinnade. Kollegornas kompetens inspirerar och stimulerar till egen utveckling.

En annan chefskollega som gett goda influenser är Kerstin Fondberg. Under fem år har hon med stor framgång lett verksamheten i Vara Konserthus. Nu har hon beslutat att gå vidare med andra uppgifter och i tisdags tackade vi av henne. Vi var i detta fall styrelsen för Vara Konserthus och ledningen i Vara kommun.

Mycket hastigt miste vi igår en annan person som betytt mycket. Jan Ling – professor emeritus, tidigare rektor för Göteborgs Universitet, musikforskare, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademin och vän till oss här i Konserthuset – har lämnat jordelivet efter 79 intensivt verksamma år. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Helena Wessman 4 oktober 2013

När jag som trombonist var inne i arbetstyngda perioder fick jag varje morgon lägga timmar på att värma upp. Jag började med djupandning för att syresätta kroppen och satte sedan försiktigt munstycket till munnen. En rak ton, glissandon upp och ned och allt snabbare intervallväxlingar.

Munstycket i trombonen och samma sak igen. Långa mjuka toner i svepande skalor, flexövningar i kvarter, sexter och oktaver. Fler skalor, långa toner och så småningom teknikövningar med draget. Till sist koraler och enkla melodier för att väcka själva musiken, mitt uttryck.

Det gällde att inte forcera, utan att sakta låta kropp och själ vänja sig vid den belastning som under alltför få timmar varit bortlyft. Det var ibland alldeles för tätt mellan de egna övningspassen, ensemblerepetitionerna och kvällskonserterna.

Nuförtiden är det hjärnans stelnade synapser jag har att lirka upp. Jag kan vara ganska förvirrad då jag kliver upp på morgonen efter bara några timmars sömn i slutet på en intensiv arbetsvecka. Fortfarande är det musiken som hjälper mig igång. Både i form av musikradions lotsning genom morgonbestyren och i faktiskt musikutövande.

Jag lär ett nytt instrument och övar en stund varje morgon. Effekten det har på min mentala status är häpnadsväckande. Ett själsligt välbefinnande hade jag väntat mig, men inte att musicerandet så tydligt skulle påverka min tankeförmåga. Huvudet klarnar och minnet stärks. Jag upplever att övningen gör mig smartare.

Min upplevelse är inte unik. Forskning inom flera fält bevisar musikens helande kraft. Läs till exempel på www.themusicalbrain.org och på Karolinska Institutets hemsida.

Desto konstigare då att musik och andra estetiska ämnen sitter så trångt till i skolpolitiken.

När man nu vet att estetiska ämnen stimulerar lärande på de flesta andra områden borde det väl vara självklart att metodiskt väva in dem i all undervisning. För att inte tala om vikten av att erbjuda musik och andra konstformer som en utvecklande fritidssysselsättning för alla barn och ungdomar.

Men icke, någon kulturskolelag har vi inte och i skoldebatten framhålls nästan enbart naturvetenskapens förtjänster. Och till det kommer de relativt blygsamma summor som i kommunala, regionala och statliga budgetar sätts av till kultur. Det är mycket svårt att förstå, tycker jag, när vi å andra sidan talar om behovet av kreativa medborgare och oroar oss för folkhälsan och samhällets sociala hållbarhet.

I debatten om vårt välbefinnande, till exempel, borde kulturen ges samma självklara utrymme som kost och motion. Och i tillväxtdiskussionen borde de anställdas delaktighet i kulturlivet ses som en lika viktig faktor för företags utveckling som etableringsstöd och skattelagstiftning. Tycker jag.

Åter har vi haft anledning att pröva styrkan i vårt planeringsmaskineri. Förra fredagen fick vi besked om att dirigenten Joana Carneiro inte skulle kunna genomföra denna veckas produktion. Arbetet med att finna en ersättare gick igång direkt. Agenturer och enskilda dirigenter kontaktades och efter diverse turer kunde vi på lördagen presentera Christian Macelaru som Carneiros ersättare. På måndagen inleddes repetitionerna med Göteborgs Symfoniker och i onsdags gavs den första konserten.

Christian Macelaru är uppvuxen i Rumänien och har hittills haft sin karriär i USA. Produktionen med Göteborgs Symfoniker blev hans Europadebut, tidigare engagemang i Rumänien oräknade. Också programmet innebar ett slags debut. Varken Camelopardalis av Andrea Tarrodi eller Peter Liebersons Nerudasånger kände han till sedan tidigare. Snacka om snabb instudering!

Slutet gott. Veckans konserter kunde genomföras och det med lysande resultat. Stort tack till Christian Macelaru, mezzosopranen Kelley O’Connor och Göteborgs Symfoniker för det.

Och tack planeringschef Sten Cranner, konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne och programutskottets övriga medlemmar för ett strålande samarbete kring jakten på en ersättare. Tänk vad vi kan göra tillsammans!

Helena Wessman 27 september 2013

Den här veckan tog sommarenergin definitivt slut. Jag har varit trött och nedstämd trots allt bra som har hänt. Regnandet påverkar, förstås. I måndags tog det fart på allvar och även om solen skiner just nu vet vi alla vad det innebär: Flera månader med tvära kast i väderleken och stora vattenmängder uppifrån, från sidan och på studs från blöta gator. Höst och vinter i Göteborg kan få vem som helst att deppa ihop.

Som alltid ger musiken tröst. Det blir ingen konsert för mig den här veckan, men väl två föreställningar på GöteborgsOperan – Billy Budd och La Cage Aux Folles. Starkast intryck gjorde Billy Budd med sitt djupa allvar och Benjamin Brittens oefterlikneliga musik.

Världen 100-årsjubilerar Britten i höst, vilket för Göteborgs Symfoniker innebär fyra veckors fokus på hans tonkonst. Kulminationen inträffar den 22 november, då vi på Brittens födelsedag framför War Requiem under ledning av Kent Nagano (som faktiskt också fyller år den dagen). Ett storslaget och gripande verk som inte framförs särskilt ofta. Senast Göteborgs Symfoniker hade War Requiem på repertoaren var 1986 med Yoel Levi på dirigentpulten. Innan dess 1971 under ledning av John Pritchard.

Om någon till äventyrs imponeras av mitt klara minne av orkestern historia måste jag bekänna att så är det inte alls. I själva verket är jag hopplös på att komma ihåg vilka verk som har eller ska spelas. Tur då att det finns digitala hjälpmedel. Vid Göteborgs Symfoniker i form av databasen Opas där all verksamhet sedan starten 1905 finns registrerad.

Tack vare Opas kan jag till exempel berätta att Jean Sibelius dirigerade Symfonikerna i sin andra symfoni den 11 april 1923 och att Carl Nielsen ledde framförandet av sin andra symfoni den 18 februari 1920.

Ett annat hjälpmedel jag nyttjar till beroendets gräns är min smartphone. Där finns kalender, kontakter, mejl, alla mina noteringar och en massa annat. Som stöd för mitt repertoarblockerade minne har jag lagt in alla konsertprogram. Så om jag mitt i ett samtal famlar efter telefonen är det för att kolla vad som ska spelas.

Vi började veckan med personaldag. På programmet stod bland annat en redovisning av administrationens utvecklingsarbete. Även om jag kände till innehållet sedan tidigare blev jag tagen av kraften i avdelningschefernas och några medarbetares dragningar. Göteborgs Symfoniker är verkligen på gång.

De senaste åren har vi bland annat satsat hårt på barn och ungdom med El Sistema, konstnärliga residens för tonsättaren Paula af Malmborg och regissören Svante Grogarn – vars produktion Kom in! för övrigt renderade oss prestigefyllda YEAH! Award i lördags – och ett fördjupat arbete med talangutveckling ihop med kulturskolor och andra.

Vi har etablerat GSO Play, vårt digitala konserthus, och har lagt oss i framkant vad gäller kvinnliga dirigenter och framförande av vår tids musik. Och så har vi förstås knutit Kent Nagano till oss och rent generellt höjt ambitionsnivån för vilka artister vi samarbetar med. Vi har mycket stora ambitioner också vad gäller turnéer och inspelningar.

Det interna utvecklingsarbetet har bland annat omfattat administrativa strukturer och rutiner, ny organisation för programplaneringen och fördjupat medinflytande för medarbetarna också på andra områden.

Vi har hämtat hem all marknadsföring och byggt upp en egen reklambyrå. Abonnemangsstrukturen är moderniserad och vårt kundbemötande har utvecklats. Vår anknytning till näringslivet har också getts ny form. Processerna kring orkesterns arbete på podiet har stärkts och stödet för enskilda medarbetare inom administrationen har blivit tydligare. Allt för att vi tillsammans ska kunna erbjuda konsertupplevelser av allra högsta kvalitet.

När man är mitt i det vardagliga slit som stark verksamhetutveckling kräver kan man undra om någon mer än vi själva märker skillnaden. Igår fick jag bevis på motsatsen då två rikspolitiker oberoende av varandra inför andra gäster framhöll våra förtjänster. Vi möttes på ett mingel och en av dem sa till exempel att ”det händer så fantastiskt mycket spännande kring Symfonikerna. De finns med på många håll och tar verkligen med musiken ut ur sitt hus. Det är så himla bra!”

Himla bra kommer det att bli också ikväll då Göteborgs Symfoniker konserterar ihop med stjärnviolinisten Leonidas Kavakos, som både dirigerar och spelar. På programmet står bland annat Beethovens Trippelkonsert där Kavakos samspelar med pianisten Enrico Pace och vår egen solocellist Claes Gunnarsson. Efter paus blir det Musorgskijs Tavlor på en utställning.

Mumma, som jag inte får smaka eftersom jag har åtagande på annat håll. Lova att lyssna för mig också!